dottermedautism

Nu vet jag i och för sig inte hur andra barn reagerar på döden och hur de hanterar sorgeprocessen. Men Filippa har förlorat några betydelsefulla människor den senaste tiden. Den främsta är Farfar, älskade farfar har gått bort. Och hon är såå ledsen. Vissa stunder är det nästan självklart att farfar har dött eftersom han var så sjuk. Och andra stunder är hon så ledsen över att han inte kan hälsas på. Och hon tänker dessutom på farmor som nu är ensam. Hon sitter i vilken situation som helst och blir ledsen, gråter, sörjer och vill vara ensam, ifred.
Jag tycker det låter så vuxet tänkt. Just att hon tänker så moget, på sig själv och den som är ensam kvar efter farfar.
Jag tycker så synd om henne. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det här. Ska jag uppmuntra hennes sorg, eller ska jag avleda och prata om annat? Eller ska jag försöka förklara den enklaste förklaringen om himmelen varje gång hon blir ledsen. Eller ska jag bara var tyst? Jag tycker det är så jobbigt att se henne ledsen och helt förstörd över att hennes idol Farfar är borta. :-(

I tisdags kväll sa filippa att hon hade ont i pullan, hon pillar med sitt finger och ropar på mig. På hennes finger finns då en vit springmask. Jag ber om att få titta för att se om det rör sig om det, och när jag tittar så är det invasion av springmask. Hela ändtarmsöppningen och hela pullan är full med maskar. Jag blir så förskräckt så jag börjar böla. Åker raka vägen in till akuten, eftersom dessa maskar även var inuti pullan. Filippa blir undersökt och barnläkaren tror att detta har pågått väldigt länge för att det ska kunna bli så här många. Han torkar bort ett fyrtiotal stycken, skickar några på analys och smörjer med någon salva. Sen får filippa klyx i rumpan för att bajsa ut några av äggen som finns i henne.

Nu sitter jag helt förstummad och förstår inte hur hon har kunnat haft det här så länge. Jag kommer ihåg när jag var liten, jag blev helt tokig av några maskar som kliade i rumpan. Låg och grät på nätterna för jag tyckte det var så obehagligt. Och då hade jag kanske två-tre maskar som var utanför tarmen.
Filippa hade fullt! Och ändå inte ett ljud om det. Så märkligt. Och läskigt. Vart har hon mer ont, som hon inte känner? Äh fy fan, nu gäller det bara att få i henne medicinen och hoppas på att invasionen ebbar ut.
Min stackars lilla bejbis :-(  Jag blir så ledsen och känner mig skyldig på något sätt. Jag borde upptäckt det här mycket tidigare, fast hur vet jag inte iofs. Men usch, stackars lilla flicka.

Jag har funderat lite på senaste tiden, det har handlat om skillnaderna mellan barn nr 1 och barn nr 2. Det är enorma skillnader, redan nu när den lilla bara är 1 år.
Men för min egna del så tänkte jag rada upp vilka skillnader jag har upptäckt. Visserligen kan det säkert tillhöra personligheter också, men så här är det ialla fall.
Filippa föds, gråter inte. Vill bara ha mat.
Lillasyster föds, skriker halsen av sig och har inte tid att äta.
Filippa gråter inte dom första veckorna, vill inte ligga på bröstet och äta.
Lillasyster måste ligga på bröstet och känna hud för att inte gråta.
Filippa ville ligga brevid och jag fick sträcka fram tutten med mat.
Lillasyster ville ligga med tutten i munnen och mysa, somna och tröstas.
Filippa undvek all kontakt såsom ögon, gripa fingret eller somna i famn.
Lillasyster tittade alltid på oss, kramade fingret och ville alltid vara nära.
Filippa var som nöjdast i babygymmet.
Lillasyster avskydde babygymmet eller golvet.
Filippa sov i egen säng eftersom hon bara grät i min säng.
Lillasyster gillade att ligga brevid föräldrarna.
Filippa sov hela nätter efter två månader, som en väckarklocka.
Lillasyster sover inte fortfarande, ett år.
Filippa har varit snabb med fysiken, sitta, krypa, stå och gå.
Lillasyster var inte så intresserad av att lära sig saker.
Filippa jollrade aldrig, dock sjöng hon till musik.
Lillasyster jollrar hela tiden, sjunger dock inte.
Filippa såg aldrig rakt på tv:n.
Lillasyster kan titta mycket och längre stunder.
Filippa sträckte inte  upp händerna för att bli upplyft.
Lillasyster sträcker alltid upp händerna.
Filippa ville inte bli buren.
Lillasyster vill bli buren och gärna lägga sitt huvud mot bröstet och vila.
Filippa trodde sig kunna allt själv, vad det än var. Blev arg vid hjälp.
Lillasyster tror sig inte kunna något själv, blir arg utan hjälp.
Filippa fick aldrig ont och klagade aldrig.
Lillasyster "slår" sig alltid och överdramatiserar det mesta.
Filippa fick alldrig smaka sötsaker och nöjde sig med det.
Lillasyster är helt besatt av att äta det vi andra äter.
Filippa kände smaken av allt, t om AD-dropparna som hon då vägrade ta.
Lillasyster äter rålök, sill, hundmat och verkar inte alls känna illasmak.
Filippa härmade aldrig saker eftersom hon inte iaktog mig oavsett mina försök.
Lillasyster härmar allt vi andra gör, pratar i tele, sjunger med rörelser, mimik m.m
Filippa lyssnade när man sa nej, akta, låt bli (första året alltså :-)  )
Lillasyster bryr sig inte alls och allt ömtåligt har därför flyttats.
Filippa slutade sova middag vid 10 månader.
Lillasyster vill gärna sova två omgångar på dagen.
Filippa somnade aldrig i vagnen, ever!
Lillasyster har somnat där vid vissa tillfällen.



Det känns som att jag har fått mitt första barn iom lillsystern. Känns inte som att jag har någon som helst erfarenhet att luta tillbaka mig på. Känner inte alls igen beteenden, förutom i sånt jag hört från andra föräldrar. Jag känner mig helt vilsen i detta. Jag har två barn, två helt olika barn. Som egentligen behöver samma omvårdnad men på helt olika primisser. Hur ska det gå ihop. Det handlar ju inte några små skillnader, det är rätt mycket som skiljer dom åt. Iofs är det så med mig och Filippa också. Filippa behöver tydlighet, nogranna förberedelser, dagschema, tidsangivelse, struktur. Jag själv, hatar struktur! Jag avskyr att göra samma saker om och om igen. Att följa ett schema är bland det värsta jag vet. Jag vill kunna känna mig fri, o-inrutad och spontan. Filippa skulle känna kaos om jag levde mitt sätt.
Därför kan jag bli less på livet ibland, eftersom det känns som att jag ger upp mitt liv helt och hållet. Och jag visste inte att det här var priset för ett barn. Jag visste inte att allt i min personlighet skulle få ligga i skymundan.

Idag har det varit extra tydligt om att Filippa inte kan se sammanhang i situationer. Ska dra några exempel.
Vi kollar på bolibompa och Evas funkarprogram. Jätte spännande tyckte jag, hon förklarade om olika specialeffekter på film. Hon gjorde latexformar som skulle föreställa sår på armen. Hon målar med röd färg och låtsasblod. Men det enda Filippa reagerar på är att Eva andvänder samma sked som vi har hemma. Hon såg inte vad mer som hände, hon var fast vid att skeden såg likadan ut som våra.

Sen, fortfarande bolibompa, denna gång en flicka som sitter och sjunger om att hon har slagit en kille idag i skolan. Hon visste att man inte skulle slå någon, hon ville be om ursäkt med vågade inte osv.. Filippa blir arg i mitten av låten.. "mäh.. hon är ju ingen kille, varför säger hon kille när hon är tjej"
Ja då har hon missat alla andra ord i sången.

Jag börjar bli orolig för hennes intelligens nivå faktiskt. Ibland verkar hon riktigt klipsk, men alltså ibland är ju hur tokig, virrig som helst. Nästa fredag ska Hab komma hit och då ska jag skrika om kompletterande utredning och eventuellt om ad/hd utredning också. Någonstans måste jag veta hennes förtåelse-nivå innan jag kan ställa krav på henne.

Ja då blev Filipppa ett spädbarn igen. Sömnsvårigheter och bajsa på sig i sängen. Pratar märkligt och har konstiga ansiktsuttryck. Har ingen aning om vad det är som kan ha orsakat detta. Inga förändringar har direkt hänt och inget speciellt har hänt. Men tydligen bajsar hon ändå i sängen och är allmänt märklig.
Det enda som saknas nu är att hon börjar kladda med avföringen :-(
Jag är redan trött på detta.

För övrigt har vi fått tillbaka kortis-platsen via den nya kommunen. Den nya handläggaren ansåg att vi fortfarande hade avlastningsbehov och hon beslöt att godkänna det föregående beslut. Dvs att vi fick behålla den förra platsen för att inte behöva skola-in på nytt. Det känns skönt. Tack!

Sådär, då var mötet avklarat. En trevlig tant som hade hand om både LSS-frågor och barnomsorg vid specialbehov. Men eftersom det har ringt någon kvinna som säger sig ha plats för båda barnen hos en dagmamma, så pratade vi bara om LSS och avlastning. Vi får se vad hon beslutar, men det lät som att hon skulle försöka få ha kvar den lösning vi haft tills nu. Det vore det bästa för Filippa, att inte byta kortis eller byta insats för huvudtaget. Vi får se.
Allting gick iaf över förväntan, hon ville inte titta på huset utan hon satte sig lugnt vid köksbordet och var trevlig. Skönt!

På fredag ska det komma en kvinna hem till oss och prata om barnomsorg. Vet inte riktigt vart hon kommer ifrån, sambon tyckte hon pratade om socialen, Lss och något stödteam från kommunen. Jag känner mig lite osäker om det här, men jag tänker genomföra det iaf. Jag är jäkligt skeptiskt till varför dom ska komma hem till oss för att prata om det här. Får alltid dåliga vibbar av ordet socialen. Har aldrig mött någon soc-anställd som är vänligt inställd till problem. Och stödteamet som BVC-sköterskan pratade om trodde jag handlade om att placera Filippa på ett lämpligt dagis, inte att komma hem och kontrollera hemmet.
Äh jag vet inte, får se vad hon har och säga. Medn kom ihåg att jag var misstänksam ifall något händer. Skulle inte förvåna mig om det är någon slags koll på hur vi har det. För detta hände efter att vi klagade rejält till BVC över hur vi har det.
Socialen är ju inte direkt på min sida om man säger så.
Jag hoppas att jag oroar mig i onödan, men jag kan inte släppa mina negativa tankar om det här s.k mötet.

Nu är det riktigt jobbigt här hemma. Filippa får för sig att hon är ett år och beter sig verkligen som det också. Vaknar om nätterna och vill sova med mig. Gråter och ropar efter mamma.
På dagarna går det ut på att göra så mycket som möjligt bakom min rygg. Vad det är spelar mindre roll, det som är viktigt är att det är något som man inte får. Kaxig som få. Pust.

Och i huvudet har man tröstat sig med att man åtminstone har kortis var fjärde vecka. Men idag, mitt i kaoset ringer LSS och meddelar att dom avslutar insatsen, med anledning att vi bytt folbokföringskommun!
Japp, skoj.
Allt är värre än någonsin OCH inget kortis! Åhhh vad trevligt. Om det inte är nu jag svimmar, så är det imorgon.

Idag kom Filippa hem från kortis. Min mamma hämtade henne så hon var på bra humör när hon kom hem. Och det har hon varit ända sen dess =)
Vi har verkligen haft det helt underbart och jag känner mig nästan kär i henne *hihi*
Hon har pratat så vuxet och vi har haft roliga, vettiga och intressanta konversationer. Vi har ätit kvällsmat framför tvn utan några som helst problem, hon var hjälpsam och fortfarande väldigt verbaltmogen. Hon återberättade saker utan problem. När lillasyster sen gick och lade sig, så bad Filippa om att få vara med mig. Pappan i familjen jobbar ute och är inte hemma ikväll.
Jag blir så glad över hennes förslag så jag säger att vi kan lyxa till det och sova på soffan tillsammans. Ja, vad mysigt. Hon hämtar täcken och kuddar, fixar med lampor och mysar till väldigt.
Hon vill kramas och hålla handen. Hon säger att hon saknat mig och att hon älskar mig.
Hon somnar fridfullt brevid mig medan vi håller varandra i handen. Helt ljuvligt. Den härligaste känsla jag någonsin upplevt tror jag.
Sen efter någon timme vaknade hon av att lillasyster grät på övervåningen. Då trodde jag att den fina stämningen skulle vara förstörd. Men nej, nästan bättre än innan. Trött och gosig ville hon vara nära mig och tryckte sig mot mig i soffan. Lade sitt huvud på min arm och vilade. Vi småfnissade åt några skämt om hunden och katten. Hon följde med till köket och klagade på att hon frös, så jag var tvungen att hålla om henne.
Jag kan inte beskriva min lycka just nu. Det är total! Kan inte ens somna för att jag är så glad! Jag vill skrika till hela världen att jag haft en underbar kväll utan bråk och med fysiska kramar. Riktiga meningar och skratt som varit bådas. Hur underbart somhelst. Jag är världens lyckligaste mamma! Jag älskar min knasiga lilla Fipsa!

Nu har jag varit negativ i många inlägg. Så jag tänkte att jag ska rada upp positiva saker också, så jag själv kan se hennes fantastiska sida! För övrigt har jag börjat fila på en bok. Får se hur det blir med den planen, men jag tror nog att det kan bli bra om jag lägger ner tid på det.

Filippa är bra på... att vara glad och skratta hjärtligt!
Filippa är bra på... rita och måla.
Filippa är bra på... att minnas allt i detalj.
Filippa är bra på... sjunga och komma ihåg alla texter.
Filippa är bra på... alla låtars intro, hon vet direkt vilken låt det är. Vart hon hörde den första gången eller med vem hon hörde den första gången.
Filippa är bra på... att komma ihåg alla små emblem, loggor, flaggor och varumärken.
Filippa är bra på... prata, pratar alltid!
Filippa är bra på... citera filmer, serier eller vad andra har sagt.
Filippa är bra på... härmas när man talar i telefon.
Filippa är bra på... hitta på konstiga saker.
Filippa är bra på... klättra, springa och använda kroppen.
Filippa är bra på... elektriska saker ex. dvd, kamera, dator.
Filippa är bra på... minnas platser och vad som hände där.
Filippa är bra på... lyfta saker, hon är stark.
Filippa är bra på... att anpassa sig efter hur andra är.
Filippa är bra på... att uppfatta hur hon förväntas vara.
Filippa är bra på... att packa. Allt hon har ligger i påsar, lådor eller väskor.
Filippa är bra på... bokstäver och siffror.
Filippa är bra på... att skriva.
Filippa är bra på... att äta. Äter i princip allt.

Hur gör man bebisar egentligen?
Jo, mamma sväljer ett ägg från kyskåpet och sen är hon kär i pappa. Dom pussas och kramas länge och då blir det bebis i mammasmage. Fast hon har inte riktigt kommit underfund med hur bebisen kommer in i magen bara genom att kramas *hihihi*

Tandtrollen?
Hur kommer tandtrollen in till henes tänder, för vi har ju låst dörren. Jag svarar då att det är troll i maten som fastnar i tänderna, man måste borsta bort maten från tänderna. Jaha, svarar Filippa, det är sånna där smul-tandtroll!

Sport och svårigheter.
Vi satt och tittade på backhoppning. Då säger Fipsa, det där är inte så svårt som golf. Golf är ju svårt!
Jag svarar med att backhoppning är mycket svårare än golf. Nä, för golf kan jag inte spela, men hoppa kan jag. Jo, men du kan ju inte åka skidor. Nä, men det kan man säkert lära sig.
Okej, svarade jag och struntade i det. Sen kom reklam om tennis. Då kunde man inte heller lära sig det, för det var svårare än båda golf och skidor.
Jösses.

Sova i min säng
-Mamma, säg inget till pappa men när han åker och jobbar då kan jag sova i din säng.
Jag svarar att jag inte vill ha sällskap, jag vill sova själv. -Ahmen mamma, bara för att se bolibompa, det är ju bara några timmar.
Hehe, bara några timmar. Jojo

Pengar
När något går sönder, så brukar hon säga att det är bara att köpa en ny, det gör inget. Jag har svarat några gånger att jag inte kan köpa en ny hela tiden, jag har inte så mycket pengar. Filippa svarar, men du kan göra pengar på datorn. Eller du kan ta kortet och ta ut pengar. Eller kolla i din telefon.
Vad skönt det vore om det bara var så, att göra pengar på datorn!

Idag har det varit riktigt jobbigt. Hon pendlar mellan olika personligheter, olika karaktärer. Ena stunden är hon Filippa, sen är hon runt ett år, sen överraskar hon med en elva-åring. Hon satt och sa själv att hon skulle fylla ett år, rösten liknade bebis och hon betedde sig som en sådan också. Sen helt plötsligt började hon prata om döden och lät betydligt äldre och sa själv att hon går i skolan, där har hon lärt sig allt om döden och himmelen.
Jag vet inte hur jag ska behandla henne. Var ska jag lägga nivån? Oftast byter hon sig själv när hon får något krav på sig. Exempelvis städning, då blir hon liten. Eller har hon inga krav alls, så blir hon äldre. Ska jag hantera henne som en ett-åring, fem-åring eller en elva-åring? Vilka krav är rimliga? Ska jag alltid tänka på hennes handikapp eller ska jag försöka uppfostra henne som en "vanlig" människa? Ska jag anamma hennes minne genom träning och det är likamed bråk i slutänden, eller ska jag låta henne var i fred? Jag vet inte vad jag ska göra och ingen har ju svar, förutom hon själv, som hon inte kan uttrycka. Jag vet inte vad hennes behov är, jag vet inte om hon mår bäst av att röra på sig eller att sitta still. Jag vet inte vad hon gillar mest av allt i hela världen. Jag vet inget om henne, det är massa gissningar hela tiden.

Finns så mycket jag skulle vilja göra med Filippa. VIll lära henne allt jag kan och lite till. Jag vill kunna umgås med henne och bara känna fullständig lycka över att hon är min! Känna lycka när vi ska hitta på saker, är trött på att oro mig för vad som kommer hända när vi kommer dit, vad som kommer hända när vi är där, och vad slutresultatet blir.
Är trött på att behöva förberede allt, fast om jag inte gör det så är det kaos oavsett hur kul hon än tycker att det är, egentligen. Men förbereder jag henne, så blir det kaos när andra människor ändrar planer eller ställer in det planerade. Jag är trött på det här ständiga tjatet om mat. Jg vill inte äta jämt, Filippa ska inte äta jämt, hon får inte mat jämt, men tjatet om mat gör att en annan tappar matlusten.
Det här ständiga snusk-beteendet hon har. Lukta på andras rumpor, vaginor, snoppar, bajs, kiss, blöjor, bindor och ja allt vad det nu finns med snusk. Hennes favorit grej är att stoppa sitt finger i rumpan och trycka upp den i mitt ansikte och ber mig lukta. VIDRIGT
Eller att hon ska rapa och prutta för att sen lukta. Blää
Jag är trött på allt just nu. Vill inte ha ett speciellt barn. Jag vill ha ett normalt barn som inte gör något speciellt alls. Ett tråkigt barn vill jag ha. Ett vanligt, tråkigt, grått barn vill jag ha. Ett barn som ingen minns från dagis tiden, ingen kommer ihåg vem hon är när dom slutat skolan. Vill inte ha ett barn som utmärker sig, speciellt inte nu när det mesta är negativt. Usch, fan. Idag är jag riktigt trött på att vara en mamma till en autistisk dotter.

Är det normalt att...
...Barnen är vakna ca 18-19 timmar varje dygn?
...barnen gråter, skriker eller gnäller ca 15 timmar av dom vakna timmarna?
...man inte kan lämna en femåring ensam i ett rum?
...vara livrädd för att gå upp på morgonen och möta barnen?
...säga nej, sluta, lägg av, lyssna då, gör som jag säger ca 100 gånger i timmen?
...vad man än gör så slutar det med gräl, tjafs eller fysiska bråk?
...en femåring är kaxigare än kaxigast och tjafsar emot vad som än sägs?
...en femåring vill kontrollera allt som händer? Allt ifrån hur mycket jag kissar till vilken bil som nyss körde förbi?
...ett barn inte kommer över nyhetens behag utan bygger upp en fixering, vid t.ex djuren?
...ett barn inte förstår att man blir straffad ifall man är elak, dum, hårdhänt eller har sönder saker/personer?
...ett barn inte kan, inte vågar vara ensam, vill inte vara mer än en meter från sin mamma?
...ett barn kan alla repliker, signatur melodier och intro´s utan att titta på tv:n?
...ett barn kan prata hur bra som helst utan att förstå vad som sägs?
...ett barn helt plötsligt glömmer bort hur man pratar och sätter ihop meningar?
...ett barn med världens bästa minne, helt plötsligt inte kan sjunga blinka lilla stjärna?
...ett barn tar upp minnen från hennes första levnadsår som jag vet att jag inte berättat eller visat foto på?
...en femåring är ständigt hungrig, finns inget stopp, tjat varje kvart om mat?
...ett barn aldrig är tyst, är det inte prat så är det knäpp med fingrar, klappa händerna, hoppa och studsa, klicka eller rulla med tungan, sucka, klampa med fötterna. ALDRIG tyst?
...en femåring kan allt som finns på internet och mobilen? Surfar precis som jag och kan hantera sin telefon perfekt. Hon kan även hantera digiatlkameran, dvd-spelaren och tv-spel.
...vad hon än gör så blir det fel?
...vad hon än gör så går något sönder?
...vem hon än leker med så slutar det med att denne blir ledsen?
...ett barn inte saknar någon lekkamrat?
...en femåring är beroende av att allt som sägs verkligen händer?
...en femåring beroende av sin mamma precis som en bebis?

Mamma Lindah är inte speciellt glad just nu. Jag är trött på att det aldrig är tyst, att jag aldrig får sova, jag får inte lugn och ro, jag kan inte pyssla eller leka med mitt barn som andra föräldrar kan. Jag är så sur över att det bara är vi i familjen som förstår hur det är. Jag är så sur över att hon alltid ser så glad ut på fotografier. Att hon ser så glad ut när andra människor är i närheten. INgen ser, ingen märker... men jag faller ihop snart.

I flera dagar har jag varit så nära undergång och mental kollaps. Filippa har vägrat göra som man säger, hon har gjort allt tvärtom, förutom när man själv pratar tvärtom då gör hon rätt.
MEN idag har hon varit underbar. Hon har pusslat själv. Hon har gjort ett pärlhalsband och lekt doktor! Helt på egen hand och efter eget initiativ! Jag har fått sitta ensam och haft flera meter på mig att röra mig!!
Att något så litet kan få mig så lycklig.
Min plutt börjar kanske bli stor =)

Visserligen håller nu på att spendera hela tejprullen, men vad gör det. Hon gör ju en uppfinning! Hehe hon har nog snappat upp något från bolibompa iaf! Gullungen!

Däremot är hennes kontrollbehov helt out of control! Men man kan ju inte få allt på en gång. Nu ska jag njuta av att få vara vaken och ha eget space.

Just nu är vi inne i en hemskt jobbig period. Filippa tappar ordens betydelse och bara tar fram ord som inte ens är i närheten, men dom låter ungefär lika.
Kan ta ett utmärkt  exempel som var idag.. Hon har alltid gillar musik, kan alla låtar hon har hört, vilket språk det än är. Idag skulle hon sjung ur sin sångbok och fick fram "här dansar herr gurka" Hon sjunger detta:
Här dansar han gurka med mals och surka, här dansar han gurkan med mals och surka, björn är han gurka björn är den bor, båda går runtom inte ens snor"
Bra Filippa!! Jätte bra!!

Och nu förtiden har hon börjat bli arg och frustrerad också. Skriker som besatt och håller på och ålar sig. I ett samtal kan hon gå från extremt smart och låta som en professor, till att börja tappa ord, som senare blir bebisspråk och konstigt minspel till att bli jätte arg och skriker ljud.
HUR fan ska man stå ut med detta, och HUR ska jag bemöta henne? Vad kan hon, vad kan hon inte'? Vad vet hon,vad vet hon inte? Jag fattar ingenting när det blir så här.

Hon har ju fått på hjärnan att hon ska börja skolan. Pratar om skola jämt och ständigt. Så idag i bilen pratade vi om vad man gör i skolan och hon var riktigt skärpt och pratade med som i ett vanligt samtal. Hon kom på egna meningar som att hon skulle vara duktigast av alla i klassen och hon skulle svara på frågor först.. sen kom hon på att hon skulle prata jämt med fröken jämt och visa vad hon kan. Hon skulle skriva sitt namn fortast och läsa mest av alla.
Men då sa jag, att i skolan måste man vänta på sin tur innan man svarar eller pratar, DÅ vände det och hon fick bebisröst och ett mycket märkligt ansiktsuttryck med ett konstigt minspel och svarade kort.. ja villj inte gå i schkolan, vajföj måschte man gå till schkolan föj?

SUCK SUCK SUCK

Vad gör man? Finns det något att göra?

All tid jag är vaken styrs av Filippa. Vad jag än gör så är hon där och stör på sitt sätt. Antingen är hon i hasorna och härmar det jag gör, eller så är hon en bit bort och skriker efter mig och tjatar. Hon kan inte göra något själv om det inte är dumheter.
Idag tjatade hon i ungefär en timme om o´boy, jag tjatade nej nej nej nej. Sen blev hon arg och grät och skrek och slogs och petade på lillasyster, hunden och åt snoret som rann. Jag ignorerade och så småninom gick hon till huset själv. Jag var så trött och arg, så jag struntade i att följa efter, tänkte att hon får fasiken klara sig själv en stund och jag måste lugna ner mig innan jag tar en fight till.
Efter någon kvart går maken in i huset för att dricka vatten. Då hittar han Filippa i vardagsrummet där hon har möblerat om hela rummet. Bordet (som är jävligt tungt) står på andra sidan rummet, stolar och matta är helt huller om buller. Plus(!) att hon har druckit sin jävla o´boy iaf!!
Är det så man ska ha det för att få en lugn stund? Vad ska man prioritera? Ordning och reda utan att saker går sönder eller blir förstörda... Eller ska man unna sig själv en stund för att lugna ner sig själv för att få något trasigt tillbaka?! Jag vette fan hur mycket mer jag pallar det här. Jag gråter varje dag, jag låser in mig på toaletten för att gråta, medan Filippa försöker få upp låset på utsidan. Härom dagen skulle jag bajsa på toaletten, skit ont i magen, tar med bebis in och stänger dörren, smög för att filippa inte skulle hitta oss på en gång.
Tog ca en minut innan hon kommer och öppnar dörren, jag nästan skriker åt henne att gå ut och stänga dörren så inte bebis kan krypa ut. Hon öppnar dörren helt och står och lipar åt mig, säger att hon inte orkar stänga dörren igen. Bebis kryper naturligtvis ut ur badrummet och Filippa följer efter. Jag ropar efter att hon inte ska röra bebis, men jag hör hur hon lyfter henne och bebis börjar gråta. Där sitter jag och försöker göra klart mitt så fort som möjligt, vilket naturligtvis inte funkar liksom.
När jag väl är klar så har filippa haft ut henne vattenflaska i bebis hår och börjat måla med en pensel i huvudet på henne. SUCK
Jag börjar tro att det ända som skulle fungera är att behandla Filippa som ett djur. Ha koppel på henne, släppa henne lös i en inhängnad, rasthage. Ge henne mat genom en lucka och tömma pottan då och då.
Men det skulle inte förvåna mig ifall inte ens det skulle funka. Just nu känns allt så meningslöst, hopplöst och totalt tröttsamt!

Det var som maken sa, det blir inte bättre med åldern, hon finslipar bara metoderna. Hon blir bara bättre och bättre på att manipulera, lura och göra dumheter. Hon lyssnar mindre och mindre, är uppkäftig och jävligt elak. Hon beter sig som en tonåring. Eller till och med värre, inte ens jag var så här när jag var som värst. Jag hade iaf respekt för andra vuxna, men filippa skiter fullständigt i vad andra säger. Hon kör sitt egna race, men alla andra ska följa alla regler som finns. Katterna och bebis läxar hon upp på en gång. Så det handlar inte om att hon inte förstår vad som är rätt eller fel. Hon vet EXAKT vad som gäller! MEN ändå gäller tydligen ingenting henne.

Jag kommer få hjärtattack inom två år om det ska hålla på så här. Det hade varit så jävla mycket enklare om hon hade blivit utvecklingsstörd också! Då hade man kunnat förstå varför hon inte fattar eller varför inte gör som man säger åt henne. Då hade man blicit glad över det hon kan göra någongång ibland, nu blir man bara förbannad för att hon inte kan äta själv vissa dagar.
Alla dessa dagar då hon "glömmer bort" hur man sätter ihop meningar, hur man äter med en gaffel, hur man torkar sig när man kissat, hur man klär på sig, hur man är... dom dagarna sliter så otroligt på mitt humör och mitt psyke.
Samtidigt som hon är så äckligt lillgammal och ska veta allt. Varje liten detalj är sååå viktig för henne, och svarar man inte kan hon tjata och fråga, om och om igen tills hon får sitt svar.
Ex. vad hade dom fär bil? Vad sa dom? Varför varför varför`?

jag orkar inte, är det ingen som kan berätta hur fan man gör?! Jag önskar att jag själv vore döv, då skulle jag slippa det ständigt surrande i öronen, och då kanske jag skulle orka med allt som jag ser! Och hur i h----e får man stopp på det här skriket och slagsmålen? Någon? Hjälp?!

Jag har fått frågan om varför jag skriver så "mindre charmiga" saker om mitt barn på internet.
Tillåt mig svara!!
Varje dag, varje timme och minut, håller jag skenet upp och gör allt som ska göras och lite till! Jag kan inte skrika ut min frustration mot Filippa. Kan inte heller prata med vänner eller släktingar eftersom ingen av dom har en dotter med autism.
Därför har jag skaffat mig ett forum där jag kan spy ut hur trött jag är på autismen. Hur sjukt trött jag är på att inte räcka till! Man ska le och vara pedagogisk, man ska vara en bra förälder och man ska vara förstående. Man ska vara intresserad ovh engagerad. Du anar inte hur mycket energi från mig som går åt till endast Filippa och hennes förbannade tillstånd. Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle få en barn som t.om är speciell inom det speciella.
Ibland önskade jag att hon var "riktigt" "steroetypiskt" autistisk, vore enklare att få svar från andra föräldrar eller habiliteringen. Nu känns det som att allt man gör är någon jävla gissningslek, funkar det här? NÄhä! Men det här då? Nänä, vad kan vi mer prova på.. hmm nä vi får prova att göra som man gör med vanliga barn.. Nähäää inte det heller.
Det är ju idiotiskt så mycket som man provat som inte funkar. Och jag begär inte att Filippa ska bli någon prinsessa på slottet som är fin i kanten. Det ända jag begär är att hon har en grundlydnad. Vilket inte finns idag.

SÅ.. det är därför jag skriver här! Främst för att få ur mig allt jag känner! Istället för att svälja och svälja, för att eventuellt senare explodera här hemma och drabba någon av kidsen.
Och också för att kanske få kontakt med någon som liknande situation, vilket jag faktiskt fått.
Och en annan anledning är också att få dom i närhet en liten inblick på hur vi har det, och det kan ge dom svar på varför jag, ibland, är helt förstörd mentalt.