dottermedautism

Idag kom Filippa hem från kortis. Min mamma hämtade henne så hon var på bra humör när hon kom hem. Och det har hon varit ända sen dess =)
Vi har verkligen haft det helt underbart och jag känner mig nästan kär i henne *hihi*
Hon har pratat så vuxet och vi har haft roliga, vettiga och intressanta konversationer. Vi har ätit kvällsmat framför tvn utan några som helst problem, hon var hjälpsam och fortfarande väldigt verbaltmogen. Hon återberättade saker utan problem. När lillasyster sen gick och lade sig, så bad Filippa om att få vara med mig. Pappan i familjen jobbar ute och är inte hemma ikväll.
Jag blir så glad över hennes förslag så jag säger att vi kan lyxa till det och sova på soffan tillsammans. Ja, vad mysigt. Hon hämtar täcken och kuddar, fixar med lampor och mysar till väldigt.
Hon vill kramas och hålla handen. Hon säger att hon saknat mig och att hon älskar mig.
Hon somnar fridfullt brevid mig medan vi håller varandra i handen. Helt ljuvligt. Den härligaste känsla jag någonsin upplevt tror jag.
Sen efter någon timme vaknade hon av att lillasyster grät på övervåningen. Då trodde jag att den fina stämningen skulle vara förstörd. Men nej, nästan bättre än innan. Trött och gosig ville hon vara nära mig och tryckte sig mot mig i soffan. Lade sitt huvud på min arm och vilade. Vi småfnissade åt några skämt om hunden och katten. Hon följde med till köket och klagade på att hon frös, så jag var tvungen att hålla om henne.
Jag kan inte beskriva min lycka just nu. Det är total! Kan inte ens somna för att jag är så glad! Jag vill skrika till hela världen att jag haft en underbar kväll utan bråk och med fysiska kramar. Riktiga meningar och skratt som varit bådas. Hur underbart somhelst. Jag är världens lyckligaste mamma! Jag älskar min knasiga lilla Fipsa!