dottermedautism

I en vecka har det varit husarrest som gällt. Det är en biologisk pappa som är i området, och det vore otroligt jobbigt ifall de råkade springa på varandra. Så istället för att ta risken, har vi fått stanna inne. Det har gått så där för Filippa. Men förvånansvärt bra ialla fall. Verkar som om hon blir lite lugnare när man har det tråkigt. Hon kommer liksom aldrig upp i extas och kan därför aldrig spåra ur.

Men snart så ska vi flytta ut på landet, till ett super stort hus och en enorm gräsmatta! Där hoppas jag att jag det blir som nu.. lugnt och roligt! Sällan bråk. Vore så underbart för Filippa att kunna hitta på egna saker utan att femhundra andra ungar som komma och hetsa upp henne.
Det blir för mycket för henne när alla andra leker med olika saker..
Åh jag längtar iväg till våran gård. Tystnad och helt ensamma! Slippa oroa sig för andra människor!

Kära lilla Filippa har lärt sig ljugets tjusning. Hur lätt man kan komma undan om man ljuger lite granna. Hur mycket mer saker man kan få om man ljuger sig till det. Och med tanke på hennes fantastiska förmåga att se flera steg i förväg, så är jag grundlurad flera gånger om dagen!! Förut har hon alltid sagt så som  det var, enligt hennes ögon dvs. Men nu har hon medvetet börja ljuga. Skit jobbigt, iofs visste jag att denna dag skulle komma, men kanske inte i 5 års åldern. Jaja, så är det att vara tjej! Får man inte så ljug, spela och charma! Det kommer man långt på. Fast jag kom på den filosofin i 10 års åldern.

Och en helt annan sak. Härom dagen skulle jag torka Filippa efter ett kiss-besök och då kom det ljusrosa blod ur slidan på henne. Jag  blev helt förskräckt och frågade varför hon blöder. Hon såg lite pillemarisk ut men svarade att hon inte visste varför. Jag torkar igen och det är fortfarande lite blod som kommer ut. Jag frågar henne ifall hon har pillat i pullan, men hon svarar nej och sträcker ut tungan, så som bara hon gör.
Så jag vet inte vad det kan vara. Man kan väl ändå inte få mensblödningar vid fem års ålder??!! Min sjuka fantasi skenar ju iväg också om eventuellt övergrepp, men vem fasiken skulle det kunna vara liksom? Usch, nä så ska jag inte tänka. Men det är ju lite märkligt alltihopa.

För övrigt klarar Filippa inte värmen så bra, hon känner inte själv att hon är varm eller hur man ska klä sig. Så varje morgon har vi samma procedur, "nej inte långärmad tröja idag, det är alldeles för varmt!" "Nej, inte långbyxor eller strumpor, det är alldeles för varmt"
Börjar bli tjatigt det där nu alltså. Hon svettas ju massvis också, men ändå relaterar hon inte till att det är för att hon har alldeles för mycket kläder på sig! När jag hämtade henne på Nattis så hade hon på sig långärmad samt uppvikta mjukbyxor med dubbelfoder. Hur tänkte Nattis personalen då liksom?? Det var samma dag som örebro slog värme rekord på över 41 år... Bra gjort personalen!! Bra!

Jaa.. allt är i full rullning, hela dagarna.
I fem dygn var hon på nattis, men hon var ännu mer hyper när hon kom hem därifrån. Fast det är kul att se henne så glad över att fått sova borta. Tror vi båda behöver det. Jag har haft ett möte med habiliteringen denna vecka, och äntligen (!) lyssnade dom på mig angående ad/hd, och dom ska titta närmare på det. Tack!
Anledningen till att jag vill veta ifall hon har något annat syndrom är för att det är en enorm skillnad på bemötandet. Säger man till lekis att hon har autism, så kommer hon vara så duktig för att hon har pratat med sina lekiskamrater, nivån sänks tydligen direkt när man säger autism.
Skulle man däremot säga: hon har autism OCH ad/hd så skulle dom direkt anpassa sina förklaringar, förstå hennes fokuseringsproblem och försöka få henne att lugna ner sig.

För har man bara autism så är det vanliga fördomen att man är i sin egna värld. Man lär sig inget, man kan inget, man leker inte med några andra barn. Helst ska man ju dregla och humma i ett hörn också, så är det hela stereotypiskt.
Men nu har ju Fipsa nästan exakt samma problem som ett barn med ad/hd. Fokuseringsproblem, hyperaktivitet, socialt medveten men dock svårt för vad man kan mena egentligen. Vet inte vad som förväntas av henne själv, men kan alla andras regler.

Den här jävla bedömningen som gjordes när autism fastställdes tycker jag känns mer och mer felaktig. Både när det gäller intelligenstesterna samt kunskapstesterna. Om man sätter en nyfiken fyraåring i ett rum fyllt med leksaker och sen sätta sig vid ett litet bord istället, för att svara på frågor.. klart som tusan hon inte anstränger sig för att göra några tester.

Mja, jag vet inte varför jag är så irriterad. Men jag vill inte ha fel diagnos, ska hon ha något "fel" så ska det minsann vara rätt "fel". Inte en gissning efter några gångers tester.
För det är vad det står i epikrisen, "min bedömning är.." "jag misstänker..."

Ja men i alla fall, det ska bli ytterligare en utredning innan skolstart så att jag kan sätta henne i rätt skola, så hon får dom allra bästa förutsättningarna för att bli briljant!
Det värsta som skulle kunna hända är att hon tappar sin nyfikenhet redan i lekis :-( Bara för att man inte förstår hennes starkaste problem, nämligen att alla sinnen är på topp!! Och om man då har enorma fokuseringsproblem, så kan det bli otroligt jobbigt att försöka läsa i ett klassrum när andra elever vänder blad, skriver med en penna, någon kanske till och med vässar sin penna. Någon viskar med någon annan osv. Filippa kommer höra allt(!) och därför bli okoncentrerad.
Därför måste lärarna och skolan förstå detta med en gång!! Det handlar inte om den klassiska autismen, att hon är i sin egna värld och inte har förstått syftet med att läsa i boken. Utan det är för att hon är distraherad av ALLT annat som finns i närheten. Hon skulle höra och se en myra på flera meters avstånd.
Stackars min lilla flicka, såå mycket att ta in i skallen varje minut.. Inte undra på att hon är trött, gnällig och frustrerad!! Min babygos.. förlåt att jag blev arg ikväll :-(

Det är SÅ mycket man helt plötsligt ska orka med! För att inte tala om möten, dagis, habilitering, LSS, kortis så är det så mycket man "bara ska orka med" här hemma.
Det som stör mig till tusen, är att hon verkar som en helt normal unge, men ändå är hon helt jävla anorlunda.
Andra barn kan man ändå prata med, Filippa fattar ju inte förrän man hotar med "då får du ingen glass".. Det är det ända som funkar. Resten skiter väl hon i. HJon fick ett akvarium, eftersom hon älskar den slags att "seende-njutning", men tydligen inte dessa. Det första hon sa när hon fick sina guld fiskar var.. " jag vill ha fler fiskar".. inte, "åh vilka fina" inte.. "åh vad kul"... nä det blev direkt "jag vill ha fler" innan hon ens såg dom andra i akvariumet.... Det är ju inte ens kul att försöka längre, och ändå är det det man lever på! Så sjukt beteende man har!
Jag har börjat fundera på vilken jävla attityd man ska ha! Ska hon lära sig saker, eller ska man låta henne vara som hon är? Ska man lära henne tvinga fram en social situation eller ska man låta henne bli "tönt"... Jag vet inte hur jag ska göra? Och tydligen finns det inga svar och speciellt inte när Filippa tydligen har en special variant av autism. Om ingen psykolog har sett detta, om ingen pedagog har sett denna variant... OM nu ingen har en fundering på v ad detta är!!!!!... så vaD FAN ska jag göra då????

Idag när jag hämtade Filippa från dagis så var min tanke, ååhhh vad kul vi ska ha!! Direkt när vi kommer hem, plockar jag fram det jätte stora plockepinn spelet vi har (för et har hon velat spelat sen hon såg det).
Det tog ca tio sekunder hinner hon börjar med sin tunga, bebisspråk och undvikande på kontakt.
Efter tre minuters tjut, tog jag bort spelet. Jag tänkte, okej.. det är kanske för att hon inte förstår syftet, så jag tänker inte bli arg pga det här.
Jag lockar in till glass, eftersom jag vill se en tennis match på tv:n kl 13. Allt går skit bra, hon sitter brevis mig och ser sveriges flagga.. Är super glad att sverige spelar.
SEN.. jo då kom hon på att mamma är inte lika uppmärksam  när hon ser på tennis... Filippa började med kakor, sen blev det vatten, gegga på baksidan, dumheter mot hunden och tillslut utbrott mot mig. När jag sa till henne "hämta vatten i den stora hinken och tvätta ute i trädgården istället för badkaret" så blev hon såååå arg!!! Och sekunden efter hade jag fått mig en smäll rakt på näsan och brosket har flyttat sig. Detgör såååå ont, ville så gärna smälla till henne på näsan också, så hon skulle fatta vad det är hon har gjort.
Istället får hon gå till sitt rum (eller ja, hon blir indragen till sitt rum av mig) men istället för att för en sekund tänka efter vad som hänt, så står hon vid sitt fönster och skriker hur dum jag är.. jag är dum, jag är störd, jag vill inte ha dig som mamma, jag flyttar snart till farmor...

Det som skrämmer mig mest är.. jag har aldrig sagt desa saker. Jag kommer ihåg när jag var arg på min mamma, så upprepade jag saker jag hade hört min mamma säga.. Typ, flytta härifrån, dra åt helvete, dö, flytta till mormor istället..
MEN ett stort MEN.. jag har aldrig sagt dessa saker, och ändå säger mitt barn detta. En då autistisk unge med vaga förmågor.. Vart hamnar man då? Jo, där man började... det är inte fel på Filippa, det är MIG det är fel på.....

Jag är så jävla trött, rent ut sagt, på alla som frågar: "ja men hon har en lindrig form av autism va"
NEJ, läs på i ämnet innan man frågar mig saker som om det vore självklart!!!

Autism är autism, inget annat! Dock så finns det massa andra syndrom man kan ha! Tyvärr är dom flesta med autism-diagnos även utvecklingstörda, dvs EQ under 70.
Men remember... då har man både autism och en utvecklingsstörning!!!

Som sagt, autism är alltid autism!

Filippa kanske har en lindrigare form, men det är för att hon inte har någon form av utvecklingsstörning. Men det är samma jävla autism som finns hos alla med den diagnosen!!

Så, nu fick jag det skrivet också.
Ja just en sak till... NEJ man blir inte frisk från det, det är en hjärnskada som alltid kommer finnas där. Men med rätt hjälp kan man "lära in" ett beteende som är accepterat av samhället!
Man blir inte frisk men man kan ställa sig i ledet med dom andra!

Filippa kommer hem och ropar högt över hela gården... MAAAAAAAMMMMMMMAAAAA!! Åh mitt hjärta blev helt uppfyllt och en jätte, jätte stor kram fick jag också! Åh min plutta.. Hon är ju helt underbar och hon är bara min, min min!!! Ända sen hon kom hem har hon glad! 100 % glad och jätte glad, hahha! Nu ska jag faktiskt inte klaga, iofs kan hennes entusiasm vara liiite för mycket ibland, men hellre det än en massa bråk!


Satt och kollade in andra mammor på Facebook nyss, och jag känner fortfarande en viss avundsjuka. Märkligt egentligen. Men jag blir avundsjuk på den närhet andra föräldrar har med sina barn. Dom får göra saker med sina barn. Jag ska bara vara med Filippa ÖVERALLT och JÄMT, men jag får liksom inte vara med henne. Så jävla svårt att förklara, men ja jag känner inte något samspel. Speciellt inte i lekar eller aktiviteter. Hon behöver mig inte, men ändå ska jag stå det som ett fån och invänta en glimt av samspel. Som habiliteringen har påpekat via filmningarna: "titta, där sökte hon din ögonkontakt, iofs blixtsnabbt så vi måste se det i slowmotion, men det finns där".

Mmm, tack för det då! Ska jag vara glad för den millesekunden jag får? Är det så jag ska börja tänka? jag vill kunna leka med mitt barn!! Jag vill kunna åka någonstans och vi upplever det tillsammans!! Och jag vill även någon dag kunna känna att jag INTE vill lämna bort henne! Vill kunna ha en konversation, med både förmedling och informations-flöde i dialogen!
SUCK

Just nu är jag splittrad. Å ena sidan är jag glad över att Filippa smälter relativt bra in bland folk. Å andra sidan är jag sur på att folk ska bagatellisera hennes problematik. JA, andra fyra åringar protesterar också när dom inte får som dom vill. MEN dom kan man prata med, förklara, muta, hota eller bara låta det gå över. Det kan man inte med Filippa, för hon pratar, men förstår inte språket. Vilket är en stooor gåta för mig, men jag har börjat förstå det mer och mer. Ju äldre hon blir, ju större krav ställs på henne. Det här med svar om någon frågar något, en förklaring "varför" "vaddå" "va, vadsa du" sånt där kan hon inte svara på, för då måste hon komma på egna ord, då går det inte att gömma sig bakom eko-tal eller ett leende.

Snart kommer Filippa hem igen, hon har varit på kortis sen söndags. Alltså fyra dagar, helt underbart lugnt har det varit här hemma! Och Filippa verkar ha haft det kul där borta också. Får se hur det blir nu när hon kommer hem, ifall hon är trött i skallen och ställer till med ett hejdundrandes kaos. Vore ju kul om hon någonstans kunde ha roligt utan att det blir ännu värre här hemma sen. Det är ju nästan så att man väljer att ha henne kvar hemma för man vet hur mycket jobbigare det blir när hon kommer hem.
Men nu ska jag inte vara sån, måste tänka positivt sa min psykolog! Jaja, får väl göra det då!
Men det ska bli riktigt kul att få hem henne faktiskt! Att få höra henne berätta om vad dom har gjort osv.. Snart kommer min prinsessa hem och då ska jag försöka muta mig till en kram! :-)

Trots lite gnäll i morse om hurvida nattis/kortis hade saker där redan eller inte, så gick lämningen riktigt bra!
Vi åkte från dagis hem och packade väskan som hon skulle ha med sig. Och när vi kommer dit så fick hon sitt röda rum som  hon ville. Hann knappt säga hejdå innan hon försvann in i lokalen :-) Så det är skönt att hon gillar det! För det gör jag med ;-)

Under tiden jag skrev det förra inlägget hann Filippa ha ner två ljus som är på en hylla i köket, samt ha ner en blomkruka. Hur i helvete klarar man av det? På några minuter utan tillsyn ser köket ut som en krigs-zon.
Hon pillar och klänger på allt, inklusive mig, bebis och hunden! Idag sa hunden ifrån och rev henne lite lätt på hakan, tror ni hon fattade vinken?!! Nää någon timme senare försöker hon ändå leka med honom på samma sätt som förut, hårdhänt, retligt och sen avvisa. Fram och tillbaka som en jävla ekorre. Tänk vad skönt det skulle vara om man kunde köpa ett stort hjul åt henne och att hon kunde springa där i flera timmar!!!!!

Jag är så innerligt förbannat piss trött Filippa nu så jag tror jag smäller av! Påminn mig om varför man skaffade sig barn? Har glömt bort allt som skulle tänkas vara positivt. Finns fan inget som gör mig glad beträffande henne längre. Allt hon gör är provikation, trots, gnäll gnäll gnäll, lyssnar inte (alltså väljer att inte höra) upprepar orden va, varför och därför dagarna i ända! Skriker ordet "aaahhh" lite titt som tätt, som om hon hade torretssyndrom. Hyperaktiverad som om hon hade ad/hd. Ofokuserad precis som ett ad/hd kriteri. Varannan gång hon ska återberätta en upplevelse så kan hon inte ens skilja på tand eller tass, som om hon vore utvecklingsstörd. Hon glömmer det man precis sa, hotade med, belönade med precis som om hon hade närminnes bist. Den här tillvaron var det inget man kunde ana när man väntade sitt barn. Jag har målat upp stora bilder om hur vi två skulle vara bästa vänner, jag skulle lära henne allt jag kunde. Vi skulle ha det såå bra, och så blir det så här! Varje gång jag hör hennes röst (vilket är varje sekund med undantag för hennes andetag) så går det som spasmer i kroppen på mig. Jag känner bara en enorm ilska och vill skrika "håll käften för en gång skull", inte för att det skulle hjälpa ett enda dugg, men bara så jag får ut lite frustration. För som det är nu har jag ingen som helst kontroll över situationen! Hon styr och ställer och jag existerar inte i hennes världsbild. Hon pratar varje dag om hur hon ska göra med sina barn, vad hon ska ge till sina barn. Och om inte JAG är snäll, så hotar hon med att flytta hem till farmor. Jag gör som Filippa "aaaaahhhhhhhh" vad fan gör jag för fel?!?!

Idag var vi iväg och tittade på kortis, fast vi säger nattis för då blir Filippa super glad, hon älskade nattis.
Och när vi skulle åka därifrån blev det lite halv-kaotiskt, hon ville ju sova kvar, stackarn! Men det är kul iaf att hon gillar kortiset! Tror det kommer bli super bra för oss alla, så nu är det bara att sätta hoppet till en snabb schema-läggning. Så fort som möjligt ska hon få testa på det, för det är det enda hon pratar om nu!

För övrigt har Filippa haft litetankar och funderingar om livet. Härom dagen kläckte hon den briljanta frågan: Kan man köpa barn?

Och igår i badkaret frågade hon mig: varför är rumpan glad?
Jag frågar gång på gång, vaddå glad? Vad är det som är glad?
Hon visar hela stjärten och blir frustrerad och skriker... häääär, varför är den glaaaaad?
Jag fattar fortfarande ingenting.
Filippa har ju fått för sig att vissa byxor är arga, glada ellr dumma. Så jag frågade ifall "glad rumpa" var detsamma som mjuk, som hon menar med byxor.. men nää.
Vette fan vad en glad rumpa är för något. Någon som har något förslag?

Igår var vi på ytterligare utbildning, denna gång handlade det om utvecklingsstörning. Och jag kan med säkerhet samt glädje konstantera att Fipsa inte har nedsatt begåvning!! Hon har otroligt många starka sidor och det är i majoritet! Ändå är det mycket att träna på innan hon är helt klar för ett "normalt" vuxenliv. Men det verkar lovande =) Innan skolstart ska det genomföras ett mer nogrannare test angående IK och begåvning, ocj jag ska även föröka få till en utredning om AD/HD då hon visar tydliga tecken på hyperaktiv och fokuseringsproblem. Men läkaren på habiliteringen avfärdade min önskan direkt utan att ens träffa oss, med motivering: om man har AD/HD kan man inte skärpa sig i okända miljöer! Jag har nu forskat lite i det här och kommit fram till att den motiveringen bara är bullshit!! Så jag ska ta mig tusan få till en utredning så Filippa kan få rätt hjälp direkt när hon börjar skolan!!

Idag har vi varit på första möte på kortis, och nästa vecka ska Filippa följa med och se på hur det ser ut. Jag hoppas att hon kommer gilla det och att hon vill vara där. Och jag hoppas att våra önskemål om tider kan bli verkligehet, isåfall 3½ dygn var tredje vecka. Skulle vara så skönt att få andas för en gång skull.

Ska skriva om lite hyss hon gjorde idag. Jag gick in i sovrummet och skulle börja vika tvätt, när jag hör något konstigt, mekaniskt ljud. Rusar till vardagsrummet, där Fipsa står vid Wii-spelet. Då har hon tryckt in en vanlig cd-skiva trots att det redan fanns ett wii-spel i. Hur FAN får man in ytterligare en skiva där? Hon måste ju ha tryckt satan alltså.

Senare när hon satt lugnt och stilla och tittade på playhousedisney, så frågade jag ifall vi skulle ta oss ett bad, passa på medan bebis ändå sov en liten stund.
Ja, jag går och fyller på badkaret och väntar på att Fipsa ska komma till badrummet. Istället för att hon kommer, så hör jag klirr och klonk ifrån köket. Då har ungen tagit en creme friesh burk och hält i en annan burk och blandat i jordgubbssylt, hon hävdar att det blev en god dip till alla chips hon hade hält ut på köksbordet och matade hunden med *suuuuuuck*

Förtår inte hur man ens kommer på en sån idé?
Förstår inte hur man ens hinner åstadkomma allt det där på någon minut?
She is unbeliviable.. Jag står inte ut med all energi..

Nu har vi kommit in i en period där det inte är kul alls. Allt är verkligen jobbigt och Fipsa vill inte samarbeta med något. Jag fick ett litet spontant infall om att skaffa en mellanstorleks hund till oss alla, bland annat för att få filippa att byta fokus från bebis. Sällskap, kompis och en motivator att komma ut utomhus. Sedan dess har livet varit förjävligt enligt fipsa. Hon rymde iväg idag, stack till dagis av alla ställen och stod där och tjöt om att hon inte visste vart jag var någonstans. Kan tillägga att dagen innan hade jag låtit gå in själv efter att släppt av henne vid grinden, tydligen hade hon aldrig gått in utan stått vid dörren och gråtit. Så dagis-personalen måste ju tro att jag är världens sämsta morsa nu alltså. Bara att invänta ett samtal från socialen snart.
Jag är SÅÅÅÅÅ jävla trött på detta så jag vill bara gömma mig eller lämna iväg henne.
Appropå lämna iväg henne, idag (äntligen) ringde kortidsboendets chef upp mig och sa att på måndag ska jag komma och titta på ett boende och få information, så nu äntligen kommer kortis igång och jag kan eventuellt få den avlastning jag behöver!! Tjihooo jag bara längtar!!

Nu var det sista gången Filippa fick gå till sin farmor och farfar. Det funkar inte. Varje gång hon kommer hem därifrån är hon som förbytt. En besatt unge som skriker, gapar, härjar och allmänt as-piss-helvetes-skit jobbig. Något måste hända hemma hos dom som Filippa inte klarar av och får utbrott här hemma. Men det spelar ta mig fan ingen roll vad man säger till farmorn, för hon fattar inte ett skit om vad jag menar, vill eller säger!
Har försökt prata med henne ända sen filippa var bebis om att det blir kaos när hon kommer hem från dom. Så här har det alltid varit, men det verkar som att Fipsa regerar starkare och starkare.. på.. ja vad det nu är.
Idag kom hon hem efter att ha varit där en timme och kastar sand på Casper, försöker rymma, skriker, kör sin konstiga autistiska ansiktsmin. Sen när hon får gå in på rummet är hon helt galen och skriker sig hes, sprakar nästan sönder dörren och bara sitter och totalt flippar.

Något måste ju ske därborta alltså. Antingen tjatar hennes farmor hål i huvudet på henne, för den tanten är aldrig tyst. Eller så är det så jobbigt för filippa att faktiskt få bestämma allt, vilket hon får göra hos dom. Där är det Filippa som bestämmer vart folk ska sitta, när dom ska sitta och hur dom ska sitta. Hon får mat och godis när helst hon ber om det. Eller hon behöver nog inte ens be längre, hon får det nog direkt när hon kommer.
När hon var liten så gick filippa in i deras kök, och då trodde farmor att det var för att fipsa ville ha muminkex och röd dricka. Och enligt farmor var filippas första riktiga ord: pepparkaka! Välformulerat och perfekt uttalat!
Jag säger, yeah right! Tanten kanske också har någon form av autism. Inbillningssjuk om inte annat!
Jaja hur som helst, jag har fått lägga mina personliga åsikter åt sidan, för det är trots allt filippas farmor! Och eftersom hon inte har någon pappa så har jag trott att jag har gjort henne en tjänst att få ha en bra kontakt med sin släkt.
Men jag tror denna relation inte är sund. Tror inte filippa mår bra av att vara där. Något är det som inte stämmer, men vad kommer jag nog aldrig få reda på. Men så här kan det inte få fortsätta! Jag tar min mamma-roll och bestämmer att från och med nu (!) är det slut. Inga mer farmor besök utan mig! Och den dagen jag orkar, ska jag ta mig ett allvarligt snack med farmor och farfar och försöka få dom inse hur dom förstör Filippa!

Det skulle ge mig mer att prata med en vägg. Den här veckan har Filippa bestämt sig för att inte samarbeta på något sätt. Pratar man så vänder hon ryggen från och går iväg, eller så skrattar hon åt det man säger, eller så börjar hon med sina konstiga skrik. Tjat om något, får hon ett nej så fortsätter hon på nästa ämne, och så går det runt. Jag har henne runt fotknölarna vart jag än befinner mig. Vet inte hur många gånger jag har snubblat på henne och nästan ramlat omkull.
Jag är så djävulsk trött på henne så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Främst på att hon pratar konstant och är i min skugga varje sekund. Och denna.. ja vad det nu är.. trots kanske, tär på mitt humör!! Känns som att jag håller på att spricka av ilska. Men det hjälper inte hur högt jag än skriker, hon skrattar bara ialla fall.
Hon är som en jävla hund, man säger åt gång på gång, gör inte så, gör inte si.. Två sekunder senare gör hon samma sak! Med samma straff, men det går liksom inte in i skallen! Hon lever i nuet och har totalt glömt hur det gick förra gångerna hon gjorde så. Eller fattar inte vad som kan hända om jag gör så här.

Filippa är en fara för sig själv, och för oss andra i familjen. Kan inte lämna bebisen ensam i ett rum för ett ögonblick. Då är Filippa där direkt. Antingen är det klappa för hårt, slå, nypas, peta i ögonen, peta in fingret i halsen, trycka ner eller dra i bebis. Och nu har hon även börjat lägga filtar och gosedjur över bebisens ansikte.
Filippa har öven börjat intressera sig för spisen, tvättmaskinen och att rymma hemifrån.
Trots extra hakar och kedjor på dörrarna så är det en ständig kamp för henne att försöka komma ut. Hon har öven försökt att klättra över staketet på dagis.

Jag pallar inte. Det känns som att jag faller isär.

Satt och funderade lite över hur jag blivit bemött när jag sökte hjälp angående Filippa dom första åren.
Redan när hon var runt ett år så sökte jag avlastning via socialtjänsten, och istället för att få hjälp fick jag en fin utskällning över att jag för lik min mor och att jag var för hårdhänt. Ingen tänkte ens tanken om att det kanske var min dotter som var svår att tas med, utan det anklagades om att jag eventuellt misshandlade henne och att jag klagade alltför mycket över att vara ensamstående.
På dagiset och specialpedgagogen antog att det var jag som inte skötte om henne som man skulle. Dagar då Filippa tyckte att urin var väldigt roligt att leka med, så fick jag komma på samtal där de tog upp moral och vårdnadsfrågor. Väldigt många gånger har jag fått frågan om jag vet hur man tar hand om ett barn, om det kanske inte var lämpligare att jag sökte föräldrarskaps-stöd istället.
Som sagt, ingen någonsin tänkte tanken om att det kanske var Filippa som var annorlunda. Utan det var min mamma-roll som ständigt ifrågasattes.
På barn- och ungdoms mottagningen tyckte dom efter ett möte att det var bäst att jag fick gå dit ensam, utan filippa och prata med någon psykolog. För att citera: det är inte så lätt att vara ensam med ett barn, speciellt inte när du själv är så ung.
Idag vet jag att det inte har varit fel på mig eller mitt sätt att försöka göra det bästa. Men inte undra på att man trodde det var fel på mig själv, när varje instans påstår det.
Likadant med jobb man haft, när man säger att jag inte kan jobba idag heller för min dotter har sovit sammanlagt 1½ timme denna vecka, och arbetsgivaren inte tror på en.
Varje gång man har kommit försent för att påklädningen tog flera timmar än förväntat. Varje gång man har uttryckt sin trötthet över hur livet med Filippa var så fick man till svar: det är du själv som formar henne. Du kanske skämmer bort henne? Du kanske lämnar henne på dagis för ofta? Du kanske är för släpphänt i din uppfostran? Du kanske är för sträng i din uppfostran?
Det var aldrig någon som någongång undrade varför vår situation var som den var, utan allt och allt var på något sätt mitt fel. Mammans fel, alltid! Inte kan barnet ha sina knasiga sidor.
Men idag är det annorlunda, när man säger att Fipsa har dignos så blir man plötsligt en bra mamma, som kämpar och försöker få vardagen att gå ihop. Mycket märkligt det där. Så fort man har bevis på att dottern har ett handikapp, så tror folk på mig. Ingen trodde mig innan.
Tycker det är jätte konstigt, och jag tycker egentligen att det är tragiskt. Det var ju stöd jag behövde innan jag visste att något faktiskt var annorlunda med henne, inte nu när jag har hjälp från myndigheter!!