dottermedautism

All tid jag är vaken styrs av Filippa. Vad jag än gör så är hon där och stör på sitt sätt. Antingen är hon i hasorna och härmar det jag gör, eller så är hon en bit bort och skriker efter mig och tjatar. Hon kan inte göra något själv om det inte är dumheter.
Idag tjatade hon i ungefär en timme om o´boy, jag tjatade nej nej nej nej. Sen blev hon arg och grät och skrek och slogs och petade på lillasyster, hunden och åt snoret som rann. Jag ignorerade och så småninom gick hon till huset själv. Jag var så trött och arg, så jag struntade i att följa efter, tänkte att hon får fasiken klara sig själv en stund och jag måste lugna ner mig innan jag tar en fight till.
Efter någon kvart går maken in i huset för att dricka vatten. Då hittar han Filippa i vardagsrummet där hon har möblerat om hela rummet. Bordet (som är jävligt tungt) står på andra sidan rummet, stolar och matta är helt huller om buller. Plus(!) att hon har druckit sin jävla o´boy iaf!!
Är det så man ska ha det för att få en lugn stund? Vad ska man prioritera? Ordning och reda utan att saker går sönder eller blir förstörda... Eller ska man unna sig själv en stund för att lugna ner sig själv för att få något trasigt tillbaka?! Jag vette fan hur mycket mer jag pallar det här. Jag gråter varje dag, jag låser in mig på toaletten för att gråta, medan Filippa försöker få upp låset på utsidan. Härom dagen skulle jag bajsa på toaletten, skit ont i magen, tar med bebis in och stänger dörren, smög för att filippa inte skulle hitta oss på en gång.
Tog ca en minut innan hon kommer och öppnar dörren, jag nästan skriker åt henne att gå ut och stänga dörren så inte bebis kan krypa ut. Hon öppnar dörren helt och står och lipar åt mig, säger att hon inte orkar stänga dörren igen. Bebis kryper naturligtvis ut ur badrummet och Filippa följer efter. Jag ropar efter att hon inte ska röra bebis, men jag hör hur hon lyfter henne och bebis börjar gråta. Där sitter jag och försöker göra klart mitt så fort som möjligt, vilket naturligtvis inte funkar liksom.
När jag väl är klar så har filippa haft ut henne vattenflaska i bebis hår och börjat måla med en pensel i huvudet på henne. SUCK
Jag börjar tro att det ända som skulle fungera är att behandla Filippa som ett djur. Ha koppel på henne, släppa henne lös i en inhängnad, rasthage. Ge henne mat genom en lucka och tömma pottan då och då.
Men det skulle inte förvåna mig ifall inte ens det skulle funka. Just nu känns allt så meningslöst, hopplöst och totalt tröttsamt!

Det var som maken sa, det blir inte bättre med åldern, hon finslipar bara metoderna. Hon blir bara bättre och bättre på att manipulera, lura och göra dumheter. Hon lyssnar mindre och mindre, är uppkäftig och jävligt elak. Hon beter sig som en tonåring. Eller till och med värre, inte ens jag var så här när jag var som värst. Jag hade iaf respekt för andra vuxna, men filippa skiter fullständigt i vad andra säger. Hon kör sitt egna race, men alla andra ska följa alla regler som finns. Katterna och bebis läxar hon upp på en gång. Så det handlar inte om att hon inte förstår vad som är rätt eller fel. Hon vet EXAKT vad som gäller! MEN ändå gäller tydligen ingenting henne.

Jag kommer få hjärtattack inom två år om det ska hålla på så här. Det hade varit så jävla mycket enklare om hon hade blivit utvecklingsstörd också! Då hade man kunnat förstå varför hon inte fattar eller varför inte gör som man säger åt henne. Då hade man blicit glad över det hon kan göra någongång ibland, nu blir man bara förbannad för att hon inte kan äta själv vissa dagar.
Alla dessa dagar då hon "glömmer bort" hur man sätter ihop meningar, hur man äter med en gaffel, hur man torkar sig när man kissat, hur man klär på sig, hur man är... dom dagarna sliter så otroligt på mitt humör och mitt psyke.
Samtidigt som hon är så äckligt lillgammal och ska veta allt. Varje liten detalj är sååå viktig för henne, och svarar man inte kan hon tjata och fråga, om och om igen tills hon får sitt svar.
Ex. vad hade dom fär bil? Vad sa dom? Varför varför varför`?

jag orkar inte, är det ingen som kan berätta hur fan man gör?! Jag önskar att jag själv vore döv, då skulle jag slippa det ständigt surrande i öronen, och då kanske jag skulle orka med allt som jag ser! Och hur i h----e får man stopp på det här skriket och slagsmålen? Någon? Hjälp?!