jag ville väl, slutade katastrof
Idag när jag hämtade Filippa från dagis så var min tanke, ååhhh vad kul vi ska ha!! Direkt när vi kommer hem, plockar jag fram det jätte stora plockepinn spelet vi har (för et har hon velat spelat sen hon såg det).
Det tog ca tio sekunder hinner hon börjar med sin tunga, bebisspråk och undvikande på kontakt.
Efter tre minuters tjut, tog jag bort spelet. Jag tänkte, okej.. det är kanske för att hon inte förstår syftet, så jag tänker inte bli arg pga det här.
Jag lockar in till glass, eftersom jag vill se en tennis match på tv:n kl 13. Allt går skit bra, hon sitter brevis mig och ser sveriges flagga.. Är super glad att sverige spelar.
SEN.. jo då kom hon på att mamma är inte lika uppmärksam när hon ser på tennis... Filippa började med kakor, sen blev det vatten, gegga på baksidan, dumheter mot hunden och tillslut utbrott mot mig. När jag sa till henne "hämta vatten i den stora hinken och tvätta ute i trädgården istället för badkaret" så blev hon såååå arg!!! Och sekunden efter hade jag fått mig en smäll rakt på näsan och brosket har flyttat sig. Detgör såååå ont, ville så gärna smälla till henne på näsan också, så hon skulle fatta vad det är hon har gjort.
Istället får hon gå till sitt rum (eller ja, hon blir indragen till sitt rum av mig) men istället för att för en sekund tänka efter vad som hänt, så står hon vid sitt fönster och skriker hur dum jag är.. jag är dum, jag är störd, jag vill inte ha dig som mamma, jag flyttar snart till farmor...
Det som skrämmer mig mest är.. jag har aldrig sagt desa saker. Jag kommer ihåg när jag var arg på min mamma, så upprepade jag saker jag hade hört min mamma säga.. Typ, flytta härifrån, dra åt helvete, dö, flytta till mormor istället..
MEN ett stort MEN.. jag har aldrig sagt dessa saker, och ändå säger mitt barn detta. En då autistisk unge med vaga förmågor.. Vart hamnar man då? Jo, där man började... det är inte fel på Filippa, det är MIG det är fel på.....
Jag vet hur jobbigt det kan vara! Går det stänga av henne? Alltså ignorera henne, om så bara 5 minuter? Gör det, det är helt okej, och man behöver det!
Jag var i en liknande situation förrförra veckan när jag märkte att Eddie plötsligt blev tyst. Gick och kikade vad han sysslade med och då hade han packat bollar och en filt i en väska. Så sa han till mig lugnt: Mamma, jag tycker inte om dig. Nu ska jag flytta. Jag vill inte bo med dig mamma, inte med pappa, farmor eller morfar heller. Jag ska skaffa egen lägenhet och laga egen mat. Sen gick han. Jag hämtade in honom och låste dörren.
Några timmar senare hade han smugit sig ut igen (och är så smart att han inte tar hissen, och dessutom inte tar på sig skorna förrän han är ute, så mamma inte ska höra). Han kom inte in förrän halv 11 den kvällen. Och man känner sig så kass som förälder för att man inte riktigt vet hur man ska hantera allt.......
Dagen efter hade han målat en teckning till mig där han köpte skor med spindelmannen på åt mig för att han ville bo hos mig, som han själv sa.... Dom små små små stunderna är det som gör att man orkar. :)
