nystart med motsatt effekt
Hela tanken med att flytta ut på landet var för att Filippa skulle få vara lite självständig. Eftersom inne i stan har tjatat, tjatat och tjatat om att få vara ute själv, få cykla själv osv. Men här ute kan hon inte vara ensam i ett rum! Hon är ett plåster på mig, riktigt jobbigt. Vad jag än gör, gör hon samma. Vad jag än säger, så säger hon samma.
Om jag pratar i telefon så upprepar hon mina meningar, eller så gör hon allt som hon inte får.
Härom dagen var hon på andra sidan vardagsrumsbordet, jag pratar i telefonen.. tittar på henne då och då. Sen flinar hon, det där flinet brukar indikera på att hon gjort något olovligt. Jag lägger genast på, endast för att egentligen visa att jag inte accepterar hennes beteende. Det visar sig då att hon snurrat ett snöre stenhårt runt bebisens hals!! Jag blir livrädd, skriker gapar och drar upp henne på sitt rum. Det hon gör är flinar, lipar och spärrar upp ögonen!!
Om jag pratar i telefon så upprepar hon mina meningar, eller så gör hon allt som hon inte får.
Härom dagen var hon på andra sidan vardagsrumsbordet, jag pratar i telefonen.. tittar på henne då och då. Sen flinar hon, det där flinet brukar indikera på att hon gjort något olovligt. Jag lägger genast på, endast för att egentligen visa att jag inte accepterar hennes beteende. Det visar sig då att hon snurrat ett snöre stenhårt runt bebisens hals!! Jag blir livrädd, skriker gapar och drar upp henne på sitt rum. Det hon gör är flinar, lipar och spärrar upp ögonen!!
Det går inte att nå henne. Vad jag än säger, så "lyssnar" hon inte. Jag sliter mitt hår för att jag är så frustrerad. Hon struntar fullständigt i vad jag ber henne gör eller inte göra. Kaxig som få! Hon tjafsar emot och är mer trotsig än mig som 15 åring.
Bestraffning hjälper verkligen inte ett jävla skit! Spelar ingen roll vad man än hittar på. För direkt från bestraffning går hon tillbaka och gör exakt samma sak igen!
Det mesta handlar om bebisen, det är kontrollbehov om vad hon gör, det är skada bebis, det är bära bebis, det är mata bebis, det är skrika på bebis osv.
Jag är så otroligt trött på att vara en fångvakt som inte ens kan få kissa i fred. Jag kan inte lämna henne ur sikte en enda gång, direkt är det djävulskap.
En teori som vi hade tillsammans med habiliteringen var att istället för att säga nej, skulle vi berömma när hon slutar med det som är fel istället. MEN hon slutar ju aldrig, det ges inget tillfälle att berömma henne.
Jag måste avbryta henne fysiskt innan något hemskt händer! HUr ska jag kunna berömma det?
suck, är trött och utmattad. Dessutom verkar det som att ingen annan vet hur det är. Andras barn kan vara jobbiga, men dom vet man ändå förstår orden farligt, förbjudet och mamma arg.
Med Filippa vet jag aldrig vad som är normalt, vad som är autism, vad som är förstått eller vad som är oförstårligt! Det är en ständig gissningslek om vad hon förstår och vad hon inte förstår.
Ibland undrar jag ifall hon inte spelar autistisk många gånger för att komma undan. Tror fasiken att hon är så pass smart, men å andra sidan kanske hon bara är jävligt dum.
Just nu känner jag mig inte alls sugen på att ha henne som dotter på heltid. Jag vill bara fatta varför hon är som hon är. Jag vill inte ha en speciell dotter! Jag vill ha en normal trotsig Filippa, det skulle vara som att ha en ängel till barn.
Är otroligt avundsjuk på alla som berättar om sina barn, som enligt dom är trotsiga. Jag kan lyssna på deras klagomål, men jag kommer aldrig någonsin kunna förstå.
När jag hör era värsta upplevelser med era ungar, så önskar jag att min dotter vore så enkel!
Jag önskar att mitt barn kunde titta på film. Jag önskar att mitt barn kunde springa ut på gården själv. Jag önskar att mitt barn kunde leka med sina leksaker. Jag önskar att mitt barn kunde bada utomhus. Jag önskar att mitt barn kunde hitta på egna saker. Jag önskar att mitt barn hade ett eget vokabulär. Jag önskar att mitt barn var normal-konstig. Jag önskar att mitt barn kunde älska mig och samtidigt visa det....
Bestraffning hjälper verkligen inte ett jävla skit! Spelar ingen roll vad man än hittar på. För direkt från bestraffning går hon tillbaka och gör exakt samma sak igen!
Det mesta handlar om bebisen, det är kontrollbehov om vad hon gör, det är skada bebis, det är bära bebis, det är mata bebis, det är skrika på bebis osv.
Jag är så otroligt trött på att vara en fångvakt som inte ens kan få kissa i fred. Jag kan inte lämna henne ur sikte en enda gång, direkt är det djävulskap.
En teori som vi hade tillsammans med habiliteringen var att istället för att säga nej, skulle vi berömma när hon slutar med det som är fel istället. MEN hon slutar ju aldrig, det ges inget tillfälle att berömma henne.
Jag måste avbryta henne fysiskt innan något hemskt händer! HUr ska jag kunna berömma det?
suck, är trött och utmattad. Dessutom verkar det som att ingen annan vet hur det är. Andras barn kan vara jobbiga, men dom vet man ändå förstår orden farligt, förbjudet och mamma arg.
Med Filippa vet jag aldrig vad som är normalt, vad som är autism, vad som är förstått eller vad som är oförstårligt! Det är en ständig gissningslek om vad hon förstår och vad hon inte förstår.
Ibland undrar jag ifall hon inte spelar autistisk många gånger för att komma undan. Tror fasiken att hon är så pass smart, men å andra sidan kanske hon bara är jävligt dum.
Just nu känner jag mig inte alls sugen på att ha henne som dotter på heltid. Jag vill bara fatta varför hon är som hon är. Jag vill inte ha en speciell dotter! Jag vill ha en normal trotsig Filippa, det skulle vara som att ha en ängel till barn.
Är otroligt avundsjuk på alla som berättar om sina barn, som enligt dom är trotsiga. Jag kan lyssna på deras klagomål, men jag kommer aldrig någonsin kunna förstå.
När jag hör era värsta upplevelser med era ungar, så önskar jag att min dotter vore så enkel!
Jag önskar att mitt barn kunde titta på film. Jag önskar att mitt barn kunde springa ut på gården själv. Jag önskar att mitt barn kunde leka med sina leksaker. Jag önskar att mitt barn kunde bada utomhus. Jag önskar att mitt barn kunde hitta på egna saker. Jag önskar att mitt barn hade ett eget vokabulär. Jag önskar att mitt barn var normal-konstig. Jag önskar att mitt barn kunde älska mig och samtidigt visa det....
Kommentarer
Postat av: Thomas Nybom
Hejsan! Tack för intressant blogg. Känner igen mkt av det du skriver om! Hoppas vi kan ha lite kontakt kring dina upplevelser! Mvh Thomas Nybom (grundare och ordförande av Np vision men också förälder till en 19 åring med As och Adhd).
Trackback
