dottermedautism

Jag är så innerligt förbannat piss trött Filippa nu så jag tror jag smäller av! Påminn mig om varför man skaffade sig barn? Har glömt bort allt som skulle tänkas vara positivt. Finns fan inget som gör mig glad beträffande henne längre. Allt hon gör är provikation, trots, gnäll gnäll gnäll, lyssnar inte (alltså väljer att inte höra) upprepar orden va, varför och därför dagarna i ända! Skriker ordet "aaahhh" lite titt som tätt, som om hon hade torretssyndrom. Hyperaktiverad som om hon hade ad/hd. Ofokuserad precis som ett ad/hd kriteri. Varannan gång hon ska återberätta en upplevelse så kan hon inte ens skilja på tand eller tass, som om hon vore utvecklingsstörd. Hon glömmer det man precis sa, hotade med, belönade med precis som om hon hade närminnes bist. Den här tillvaron var det inget man kunde ana när man väntade sitt barn. Jag har målat upp stora bilder om hur vi två skulle vara bästa vänner, jag skulle lära henne allt jag kunde. Vi skulle ha det såå bra, och så blir det så här! Varje gång jag hör hennes röst (vilket är varje sekund med undantag för hennes andetag) så går det som spasmer i kroppen på mig. Jag känner bara en enorm ilska och vill skrika "håll käften för en gång skull", inte för att det skulle hjälpa ett enda dugg, men bara så jag får ut lite frustration. För som det är nu har jag ingen som helst kontroll över situationen! Hon styr och ställer och jag existerar inte i hennes världsbild. Hon pratar varje dag om hur hon ska göra med sina barn, vad hon ska ge till sina barn. Och om inte JAG är snäll, så hotar hon med att flytta hem till farmor. Jag gör som Filippa "aaaaahhhhhhhh" vad fan gör jag för fel?!?!