Lekstund med lekisbarnen
Idag hade klassmammorna fått för sig att barnen skulle åka pulka med varandra. Tyvärr så finns det verkligen inte en flinga, så vi fick ta med fika och leka hos en familj som har en gammal skola som bostad. Dvs en enooormt stor yta att springa och släppa lös 25 ungar. Filippa var först fundersam på vart denna lokal fanns, sen när vi kom dit så visste vi inte riktigt vilken byggnad det var, och väl inne såg det verkligen ut som en skola(?). HUr som helst, när vi konstanterat att vi var på rätt ställe så gick vi upp mot barnljuden. Där sprang flickorna omkring i korridorerna och sa glatt "vi springer vilse, det är så många dörrar". I ett annat super stort rum var pojkarna som hoppade i säng, spela keyboard, trummade och kastade bollar osv. Först springer Filippa efter flickorna och och härmas "maaammma vi springer vilse", ja faktiskt hon såg rätt vilsen ut :-(
Sen när flickorna tröttnade på att ha filippa flämtandes efter sig, sprang dom ner till alla föräldrar (som för övrigt inte sa hej, utan de satt/stod där och tittade på varandra). Filippa fortsätter då med sin 110 procentliga energi in till killarna, tar över pianot och försöker sjunga jullåtar-ingen hänger med. Då försöker hon hoppa i sängen med dom andra, men den aktiviteten tog plötsligt slut (?). Sen spelade hon lite piano igen och sjunger: staffan var en stalledäng, fåla fem fåla fem, inga dom att synas sen, säjnona de bjänka.. Jaha, då försökte hon en annan låt: Tre gummor tre gummor från peppakakaland, till vägen dom vandra hand i hand, så bruna de är alla te, kolla inte ögon och hattarna på sné.
Då fnissade dom och viskade "Hon kan inte sjunga".
Åh jag mådde så dåligt, vad fan ska jag göra liksom? Finns ju inget jag kan göra, ville bara skrika ut "sjung bättre då för fan, ungjävel"
Det var riktigt jobbigt och se henne vanka runt och hoppa in i lekar och hoppa ut till nästa. Det var som att se en stillbild med en snabbspolad karaktär. Lilla bubblan. Sen var det dagens höjdpunkt, FIKA.
Barnen satt brevid sina föräldrar och barnen pratade med varandra om allt möjligt. En del pojkar pratade om vedklyvning, dotchmotorer och vem i hemmet som gör vad. Ex pappa kan klyva ved, mamma kanske kan om pappa dör, men då skulle nog jag få lära mig det istället för mamma.
Flickorna satt och pratade med mammorna om jobb, schema, utlandssemestrar. Andra pratade om vad dom gjort på jullovet och vilka dagar de fyllt år och andra som fyllt år. Vem som är äldst och vem som har tappat mest tänder.
Filippa satt med en hemmagjord negerboll i munnen hela tiden och bara stirrade på alla pratande. På henne såg det ut som att alla andra pratade grekiska. Hon skrattade när de närmaste skrattade, hon tittade bort när de tittade på henne, som en invit till konversationen. Den hon pratade med ibland, var mig.
Som ni förstår kanske, så har jag fortfarande i detta läge, inte pratat med dom andra föräldrarna. De andra verkar känna varandra sedan innan. När fikat är slut springer filippa upp för att hoppa i sängen istället för att sitta kvar med oss andra. Fler barn avviker från borden och föräldrarna börjar prata om bebisar, ALLA uttryckte att det var så skönt att ha sexåringar. Så självständiga, så enkla att ha och göra med, fixar att gå och handla, det enda som jobbigt var tydligen att barnen ville göra så många fritidsaktiviteter. Jag satt som ett jävla fån, vaddå-gör sexåringar så? Klarar dom som själva? Vill dom söka sig fritidsintressen?
Tillslut kom frågan, vad gör du om dagarna då? -Eh jo jag är hemma med bebis, svarar jag snabbt. Följdfrågan dök på snabbt, annars då?
Jag vette fan vad jag tänkte, men jag svarar -Annars är jag vårdare för filippa, jag kommer aldrig kunna jobba med något annat. Om ni inte redan märkt det så har hon svårigheter, så jag tar hand om henne efter skolan.
Ja, sen blev det ju tusen frågor och jag har nu fet-ångest. Vad fan skulle jag avslöja det för? Just då var det nog bara för att förklara hennes beteende, varför hon inte svarar, varför hon inte kan läsa som tydligen de andra flickorna har börjat göra, varför hon låter mest av alla. Ville bara inte att någon skulle ogilla henne, men det kanske dom gör än mer nu :-(
Jävlar vilket dumt val. Bara hoppas att föräldrarna aldrig nämner för sina barn att filippa är sjuk, annorlunda, speciell, handikappad.. För det kan ju kommas ihåg fel och spridas bland barnen.
Usch..
Men det värsta var att se skillnaden, vilken skrämmande skillnad. Det kändes som att jag satt med tonåringar och en sexåring. Men så var det ju inte, jag satt med sexåringar och en filippa. Den här upplevelsen blir svår att smälta. Riktigt svår!
jag läser , jag följer , jag beundrar dig , du är sååå stark.. <3
Hejsan...
Jag har följt din blogg väldigt länge utan att göra mig hörd... Nu kände jag att det va dax...;-)
Jag har själv en dotter som är unik (som jag själv väljer att säga det, andra säger väl annorlunda/jobbig kanske)
Vi valde att skriva ett personligt brev till alla föräldrar på flickans förskola där vi berättade lite kortfattat hur läget var... Vår dotter har en hjärnskada och vi misstänker adhd, tösen är fortfarande för liten för att få diagnosen adhd men av mina 20års erfarenhet är jag säker på den diagnosen.... Iallafall i brevet skrev vi oxå hur vi föräldrar förklarar för andra barn när dom undrar varför vår dotter inte pratar varför hon slåss etc...
Brevet blev väldigt uppskattat av föräldrarna som tyckte vi va starka föräldrar som vågade gå ut med vårt barns problematik.. Kan tillägga att vi inte skrev att hon hade en hjärnskada eller nån misstanke på adhd utan att hon hade en grov språkstörning vilket gjorde ibland att hon kunde tex slåss/puttas eftersom hon inte hade något ord för "nej" "sluta"
Jag lever efter.. Pratar jag inte om min dotter, så kan jag inte heller få någon hjälp/förståelse från andra!
Jag tycker det är bättre att ligga steget före all skitsnack som blir... Jag är ingen dålig mamma, jag jobbar och sliter mig nästintill fördärvad för min dotters skull...
Jag hoppas jag kunde komma med nåt som kan hjälpa dig!
Skulle du vilja så får du jätte gärna kontakta mig på mailen
[email protected]
Ta hand om er o tänk på att din lilla Filippa är unik, inget annat
/V
Hej!
Jag läser och följer också din blogg. Och har många gånger tänkt att jag vill skriva några personliga rader till dig. Men det blir liksom aldrig av, då man mest kämpar med att hålla huvudet ovanför vattenytan..
Min dotter är 5,5 år och ska nu i vår utredas för autism/asbergers eller liknande. Det vi upplever som svårast att hantera är labiliteten, vredesutbrotten, svårigheterna med det sociala samspelet.
Om du hinner och har lust, skriv gärna. Vi kan nog utbyta många erfarenheter.
Har följt din blogg ett tag utan att kommentera. Älskar att du bara vänder ut och in på ditt hjärta och skriver. Så frigörande. Har en liten tjej på nyss fyllda 3 år som eventuellt ska utredas. Hon uppvisar vissa autistiska drag, är t.ex. ganska ointresserad av kontakt med jämnåriga, har lite tvång och något sen i språk och förståelse. I övrigt väldigt lugn, "lätt" och stillsam. För att vända ut och in på mitt hjärta, det gör så jävla ont just nu..
Hamnade på din blogg efter att ha flutit runt på nätet två timmar i och med en googling på något heeelt annat.
Men i alla fall, läst ett antal inlägg och skall fortsätta. Spännande läsning, gjorde mig tidvis gladvarm men fick otroligt ont i hjärtat av somligt (svårigheterna med att få hjälp och förståelse från skolan till exempel).
Nattliga hälsningar, XX
Har läst din blogg lite även fast det är länge sen du skrev.. men fick verkligen tankar kring det här inlägget
Har en del erfarenhet av autistiska barn och barn med andra svårigheter och det som utmärker just barn med autism är att dom inte lider av dom leker ensamma, att dom andra barnen avslutar leken osv, dom känner inte ensamheten på det sättet vi gör. När jag började arbeta i skoan la jag märke till några elever som i bland var ensamma på rasterna och går till min mamma (som jobbat med barn i 25 år) och uttrycker min oro och mitt lite brustna hjärta, varpå hon svarar att jag inte behöver vara ledsen och orolig för deras skull för att dom ser det inte på det sättet, dom lider inte av att vara ensamma för dom ser inte att dom är ensamma, dom ser inte att dom är annorlunda.
Så jag tänkte att jag skulle dela denna erfarenhet med dig så kanske det lättar lika mycket på ditt hjärta som det gjorde på mitt. Jag menar inte att dom borde leka ensamma och att det är rätt, utan menar mer bara att för dom är det inte lika hemskt som vi tycker att det borde vara.
Sen det här med att du berättar för dom andra föräldrarna tycker jag är jätte bra, för vi människor fungerar ju så att det som är annorlunda och inte passar in utan en förklaring är konstigt och det vill man inte vara i närheten av, men om vi får en förklaring till varför det är som det är så blir vi som oftast mer förstående och tycker att det är okej och i stället för att dra oss undan visar vi stöd och tar hänsyn till problemen.
