Trots ansträngningar ballar det ur..
Jag är utmattad på detta och ju mer jag tänker på det, ju jobbigare blir det att försöka leva med detta ständiga kaos. Det blir bara värre och värre, jag trodde naivt att diagnosen skulle bli bättre med åren, men det visar sig tydligare ju äldre hon blir.
Tålamodet står på en ruinkant och knuffas snart ner. Vet inte vad som kommer hända om jag tappar tålamodet, men jag är rädd för den dagen. Jag nedbruten mentalt. Jag styrs av mitt egna barn som ALLTID ska få tillvaron på sina villkor. Kanske är det vårt fel som inte lever efter henne och vad hon tror är regler, men jag måste ju sätta gränser för vad som är mänskligt accepterande och vad som är animaliskt.
Hon beter sig som ett djur, primitivt tänkande och snuskigt beteende.
Hur som helst, situationer som man tror ska gå bra, fast det inte gör det.. kommer en lista här.
En vanlig fika, antingen hemma, hos bekanta eller på ett fik.
En tv-stund med fredagsmys.
Mat.
Bilåkning.
Pulka.
Utflykt.
Gunga.
Data-stund.
Städa.
Bada.
Restaurang.
Lekplats.
Tv-Spel.
Sällskapsspel.
Måla/rita.
Cykeltur.
När något har gått dåligt, så vill man gärna kompensera det genom att hitta på något roligt. Men även på den roliga aktiviteten går det åt helvete. Så vad har jag kvar att glädjas åt?
"det är de små stunderna man får komma ihåg"
Det var så länge sen så jag kommer knappt ihåg sist jag skrattade med mitt egna barn, jag kommer inte ihåg när vi kramades senast.
Jag tänker allt oftare, jag klarar inte det här, det här kommer inte gå. Och jag skäms varje kväll/natt för mina tankar, går upp på morgonen och försöker ta nya tag med ett leende, men det leendet bryts snabbt ner av den manipulativa Filippa som gör allt för att knäcka mig.
Folk säger också att barn inte gör saker fel med flit, men det kan ni fan skriva upp att Filippa gör! Hon räknar ut allt i detalj och jävlas tills man sitter på golvet och gråter av förtvivlan.
Jag är trött.. jag ångrar mycket. Alltför mycket som inte går att sudda bort. Och mer kommer...
Jag förstår hur du känner dej. Jag har också känt så, jag blev helt död inuti, hade bara hatkänslor för mitt barn. jag var levande död. Planerade min bortgång.
Det som höll mej kvar på jordelivet var mitt andra friska barn. jag ville inte krossa hennes liv, hennes framtid utan en mamma.
Jag ordnade så att vi fick en avlastningsfamilj eller kortis heter det hos vissa. En natt i veckan sover dottern där, och var tredje helg.
Det gjorde att jag kunde börja leva igen, att saker och ting blev roliga igen. Jag började se ljusare på saker och ting och hade det att se fram emot när allt var som mörkast under vardagen.
Har ni någon hjälp med avlastning?
Det låter som att ni skulle behöva det, helst för längesedan...
Du kommer inte att klara det annars. Du behöver känna att DU LEVER, att du kan få andningshål i vardagen.
Jag har läst lite i din blogg och förstått att du inte tycker att din dotter stämmer in på autism 100%. Har du läst om McDD?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Multiple-complex_Developmental_Disorder
cecilia: Tack. Vi har dock kortis var fjärde vecka. söndag 17 till onsdag 17.
Problemet med det är bara att söndagen är överdjävlig och onsdagen när hon kommer hem är likadan. Så för två dagars ledighet får man vara beredd på två dagars överansträngningar.
Så jag vet inte om vi ska behålla kortis. Men tack ändå för tipset.
Anonym: Jag har nu läst om detta, har aldrig tidigare hört talas om något liknande. Men det var väldigt, väldigt mycket som stämde in. Ska nog ta med detta till hab. nästa gång jag ska träffa dom. Och rådfråga lite. Tusen tack för tipset.
