dottermedautism

Filippa har börjat hota folk och det är skrämmande ord. Jag blir nästan lite rädd. Från början var det mest att jag ska sparka sjuksköterskan, jag ska slå henne, jag ska bita henne osv.

Idag berättade jag att vi måste åka till tandläkaren nästa måndag, direkt kom det hot. Jag ska hälla vatten på henne, jag ska sparka henne, jag ska skada henne med en kniv och jag ska bränna henne.

Vart fan kommer det här ifrån? Bränna? Skada med kniv? Vad är det för tankar som rör sig där inne?

Problemet är att vi måste till den där äckliga tandläkaren. Hon har två lösa framtänder, men de två nya har redan växt upp och börjar nu växa inåt i munnen eftersom de två gamla inte flyttar på sig. Och jag får knappt titta i hennes mun, pappa får inte heller. Och hon själv vill inte röra på tänderna.
Så det får bli järngrepp och tången tror jag. För tandställning är något jag vill undvika i framtiden. Puh hemska scenario.

Problemen hopar sig, löser man ett så uppstår ett annat. Hela jävla tiden.
Fick en fråga om jag funderat på att bosätta filippa på ett boende, har tänkt på det där och jag tror att jag skulle känna än mer misslyckad om jag väljer att ge upp mitt barn. Trots att hon är skitjobbig imellanåt så är det ändå mittt barn, mitt ansvar, mitt jobb att få henne till en fungerande människa. Kan inte bara annonsera ut henne som en jobbig hund.

Jag lever som i två världar känns det som. En värld med Filippa och en värld med min man och våra gemensamma barn. Jag försöker förtränga Filippas problematik och bara njuta att de andra, men allt som oftast övervinner autismen vårat liv. Det tar över och jag blir deprimerad.
Sen så får jag en stund med lillasyster och då försvinner alla problem. Lillasyster ger mig kraft och lycka, kärleken jag aldrig får från Filippa. Jag längtar efter ett till barn som får mig känna mig som en riktig mamma och familj.
Filippa känns som ett arbete medan lillasyster känns som ett underverk. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, jag älskar båda enormt mycket, och skulle det börja brinna vet jag inte vem jag skulle rädda först. Skulle avlida om något hände något med någon av dom. Men det är så olika kärlek. Med lillasyster är det så villkorslöst och minsta lilla får henne och mig lyckliga tillsammans! Med Filippa är det fullt med villkor, regler, rutiner och framsteg som måste göras i rätt ordning för att det inte ska vändas till katastrof.

Men, som allt annat, det blir kanske bättre. Jag får helt enkelt hålla mig till min teori. Filippas problem i ett fack, resten av familjen i ett annat. Jag har redan gett upp så mycket i mitt liv, så min dröm om familjeliv tänker jag inte ge upp. Jag kan ändå inte göra något mer än vad jag redan gör för Filippa, så folk får tänka vad fasiken de vill.
Något måste ändå kännas normalt. Vill inte senare i livet tänka tänk om. Eller, nej jag gjorde aldrig det för att det var så jobbigt just den perioden. Man ångrar bara sånt man aldrig gjorde, inte sant. Jag har förlikat mig med tanken och kastat bort alla samvetsfrågor. Jag måste följa mitt hjärta och det är ändå mitt och min sambos val! Lets do it. Vi ska bli en riktig familj med många juveler och diamanter. Livrädd men äverlycklig.