dottermedautism

Nu är Filippa på kortis, skönt att få andrum. Den värsta perioden hittills har äntligen fått ett avbrott. Allt började efter höstlovet och bara eskalerat. Det är allt ifrån att inte kunna språket, säga sig strunta i fröknarna i lekis, bråka på lekis, skrika och utagera hemma, glömma bort låtar osv.
Allt är värdelöst just nu. Känner sånt avsky mot den här jävla cirkusen. Är så förbannat trött, less på att alltid vara i en kamp mot någon eller något. Inget kan bara gå bra, utan det är alltid något som ska förstöra det invanda. Jag passade bollen till fröknarna om en resurs i skolan, men då förklarade bort beteendet med att skriva "november och december är en jobbig period för alla barn, även vi fröknar kroknar pga allt nytt".
Jag känner bara såhär.. I see, men det kommer ju alltid något i vägen, det är sommarlov, det är skolstarter, det är lovdagar, det är vikarier och praktikanter, det är början efter jullov och det är alltid något som stör. Det hjälper ju då inte att hon inte har en vuxen med sig. Oavsett när jag kommer be om en assistent så kommer det finnas yttre omständigheter som kan förklara hennes svårigheter.
Men jag ska inte lägga energi på fröknarna eller det kommunala folket. Tänker börja tjata på habiliteringen istället. Den här veckan ska Filippa genomgå "tidsuppfattningstest" via hab. Och när jag har genomgång om resultatet tänker jag ta upp assistansfrågan. Som min man sa, det kan vara enklare att gå vidare med frågan med ett testresultat i handen. Jag betvivlar att Filippa får godkänt på det testet. Hon har ingen som helst koll på tid. Inte ens tidsstocken med en prick per minut får henne att förstå. Det enda hon förstår är att när det piper, så är perioden slut. Hon förstår inte att när det är en prick kvar, så är det snart klart.
Jag är så rädd över att livet hennes kommer rinna ur mina händer om jag inte hjälper henne NU. Helt plötsligt går hon i fyran och är medveten om sin problematik och skär sig i armarna. Min mardröm är att hon börjar skolka och skiter i sig själv. Hon har uttryckt att det är för svårt att lära sig, hon förstår inte. Hon frågar om saker och meningar som hon själv alltid använder. Men nu visar det sig att hon inte förstår vad hon själv säger.
Det positiva är att hon frågar mer nu när hon inte förstår, problemet är dock att hon inte förstår svaret. Hon förstår inget! Det blir mer och mer tydligt. Jag är livrädd för framtiden. Hur fan ska det här gå? Är hon normalbegåvad fast med extrem språkförsening? Eller är hon utvecklingsstörd? Kanske rent av saknar språkförståelse och aldrig kan lära sig? Min stackars lilla pippla! Den dagen hon förstår att hon inte förstår.. hujeda mig. Dom tankarna som kan komma att uppstå då måste jag vara beredd på. Jag måste försöka läsa hennes mentala hälsa, vilket synnerligen inte är lätt. Tänk om jag kunde göra om allt och haft dagens kunskap redan för sex år sen. Kanske, kanske hade det varit en bättre situation. Kanske hade jag kunnat kämpa mig till hjälp INNAN skolstart. Nu känns det lönlöst att prata med någon på skolan, de har inte råd, det behövs inte, det finns dom som har större behov, hon klarar sig bra osv. Filippas liv ska raseras redan i lekis pga att det finns dom som tillsynes behöver hjälp. Filippas främsta egenskap, att smälta in socialt, är nu till hennes last. Hennes förmåga att finna mönster får henne att framstå som stjärnelev. Ta rim exempelvis. Det har dom tränat på sen skolstart i augusti. Filippa har kommit på att om hon svarar med ett P framför originalordet, så säger vi "rätt" och hon slipper följdfrågor.  Men hon vet inte vad rim är, hon kan inte göra sitt mönster om ordet redan börjar på P. Hon tror även att ordspråk är rim, trots att hon t.om upprepar ordspråket fel. Hon har ingen koll. Men hon försöker svara rätt, för att slippa fler frågor. Hon skrattar för att slippa svara eller ta ansvar. Hon gissar sitt svar eller sina egna frågor.
Jag kommer på henne mer och mer, jag blir så enormt ledsen och nedstämd när jag märker hennes bristande språkuppfattning. Ännu mer ledsen blir jag när jag inte kan hjälpa henne, eller få någon annan att hjälpa henne.
Vart ska det här bära vägen? Jag är riktigt ledsen över allt. Min vackra Filippa, hur ska det gå, hur ska det gå? :-(