dottermedautism

Det skulle ge mig mer att prata med en vägg. Den här veckan har Filippa bestämt sig för att inte samarbeta på något sätt. Pratar man så vänder hon ryggen från och går iväg, eller så skrattar hon åt det man säger, eller så börjar hon med sina konstiga skrik. Tjat om något, får hon ett nej så fortsätter hon på nästa ämne, och så går det runt. Jag har henne runt fotknölarna vart jag än befinner mig. Vet inte hur många gånger jag har snubblat på henne och nästan ramlat omkull.
Jag är så djävulsk trött på henne så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Främst på att hon pratar konstant och är i min skugga varje sekund. Och denna.. ja vad det nu är.. trots kanske, tär på mitt humör!! Känns som att jag håller på att spricka av ilska. Men det hjälper inte hur högt jag än skriker, hon skrattar bara ialla fall.
Hon är som en jävla hund, man säger åt gång på gång, gör inte så, gör inte si.. Två sekunder senare gör hon samma sak! Med samma straff, men det går liksom inte in i skallen! Hon lever i nuet och har totalt glömt hur det gick förra gångerna hon gjorde så. Eller fattar inte vad som kan hända om jag gör så här.

Filippa är en fara för sig själv, och för oss andra i familjen. Kan inte lämna bebisen ensam i ett rum för ett ögonblick. Då är Filippa där direkt. Antingen är det klappa för hårt, slå, nypas, peta i ögonen, peta in fingret i halsen, trycka ner eller dra i bebis. Och nu har hon även börjat lägga filtar och gosedjur över bebisens ansikte.
Filippa har öven börjat intressera sig för spisen, tvättmaskinen och att rymma hemifrån.
Trots extra hakar och kedjor på dörrarna så är det en ständig kamp för henne att försöka komma ut. Hon har öven försökt att klättra över staketet på dagis.

Jag pallar inte. Det känns som att jag faller isär.