dottermedautism

Satt och funderade lite över hur jag blivit bemött när jag sökte hjälp angående Filippa dom första åren.
Redan när hon var runt ett år så sökte jag avlastning via socialtjänsten, och istället för att få hjälp fick jag en fin utskällning över att jag för lik min mor och att jag var för hårdhänt. Ingen tänkte ens tanken om att det kanske var min dotter som var svår att tas med, utan det anklagades om att jag eventuellt misshandlade henne och att jag klagade alltför mycket över att vara ensamstående.
På dagiset och specialpedgagogen antog att det var jag som inte skötte om henne som man skulle. Dagar då Filippa tyckte att urin var väldigt roligt att leka med, så fick jag komma på samtal där de tog upp moral och vårdnadsfrågor. Väldigt många gånger har jag fått frågan om jag vet hur man tar hand om ett barn, om det kanske inte var lämpligare att jag sökte föräldrarskaps-stöd istället.
Som sagt, ingen någonsin tänkte tanken om att det kanske var Filippa som var annorlunda. Utan det var min mamma-roll som ständigt ifrågasattes.
På barn- och ungdoms mottagningen tyckte dom efter ett möte att det var bäst att jag fick gå dit ensam, utan filippa och prata med någon psykolog. För att citera: det är inte så lätt att vara ensam med ett barn, speciellt inte när du själv är så ung.
Idag vet jag att det inte har varit fel på mig eller mitt sätt att försöka göra det bästa. Men inte undra på att man trodde det var fel på mig själv, när varje instans påstår det.
Likadant med jobb man haft, när man säger att jag inte kan jobba idag heller för min dotter har sovit sammanlagt 1½ timme denna vecka, och arbetsgivaren inte tror på en.
Varje gång man har kommit försent för att påklädningen tog flera timmar än förväntat. Varje gång man har uttryckt sin trötthet över hur livet med Filippa var så fick man till svar: det är du själv som formar henne. Du kanske skämmer bort henne? Du kanske lämnar henne på dagis för ofta? Du kanske är för släpphänt i din uppfostran? Du kanske är för sträng i din uppfostran?
Det var aldrig någon som någongång undrade varför vår situation var som den var, utan allt och allt var på något sätt mitt fel. Mammans fel, alltid! Inte kan barnet ha sina knasiga sidor.
Men idag är det annorlunda, när man säger att Fipsa har dignos så blir man plötsligt en bra mamma, som kämpar och försöker få vardagen att gå ihop. Mycket märkligt det där. Så fort man har bevis på att dottern har ett handikapp, så tror folk på mig. Ingen trodde mig innan.
Tycker det är jätte konstigt, och jag tycker egentligen att det är tragiskt. Det var ju stöd jag behövde innan jag visste att något faktiskt var annorlunda med henne, inte nu när jag har hjälp från myndigheter!!