vändningar i humöret
Igår kom Filippa till mig och sa att hon hade ont i magen. Hon satt nästan och grät, första gången jag ser henne reagera på smärta på ett vettigt sätt. Jag sa att hon kunde gå och lägga sig och vila, och hon somnade direkt. Klockan var bara halv sju, så efter några timmar vaknade hon såklart och ville aboslut inte somna om.
Men hon kom ner till mig i soffan och var super gullig, hon ville ligga i mitt knä, hålla handen och hon sa själv: vad mysigt.
Hon pratade om hur hon och jag hade det innan extra pappan och bebis kom med i bilden. Hon nämde också att hon själv inte gillade mys då, och ville inte kramas. Men vi hade det ändå mysigt tyckte hon när det bara var vi i soffan. Sen, som att knäppa på fingrarna, började hon slå mig och ville absolut inte sitta i samma soffa. Hon bärjade gnälla om att hon skulle ha min filt som jag hade, hon skulle ha min kudde osv.
Jag blir frustrerad och går därifrån. Hon följer efter och är som förbytt igen, hon kommer och kramas och undrar om hon får sova i min säng, när ändå pappa är borta på jobb.
Vi lägger oss och håller handen och har ansiktena mot varandra, hon säger återigen, vad mysigt. Helt plötsligt, var jag en dum mamma och en idiot som höll i henne. Jag hade fel täcke, jag låg på fel sida, jag luktade äckligt, jag hade glömt köpa glass, jag hade glömt ge fiskarna mat... ja allt var fel!
Usch, dessa vändningar är så jobbiga. Dessvärre har man ju börjat vänta på dom varje gång när man har det bra!! Så man hinner knappast njuta av att få en kram, för jag vet att stunden efteråt blir ännu jobbigare.
"dom små, små ljusglimtarna ska man hålla hårt i" säger dom på habiliteringen. Men så oerhört svårt i realiteten!
Men hon kom ner till mig i soffan och var super gullig, hon ville ligga i mitt knä, hålla handen och hon sa själv: vad mysigt.
Hon pratade om hur hon och jag hade det innan extra pappan och bebis kom med i bilden. Hon nämde också att hon själv inte gillade mys då, och ville inte kramas. Men vi hade det ändå mysigt tyckte hon när det bara var vi i soffan. Sen, som att knäppa på fingrarna, började hon slå mig och ville absolut inte sitta i samma soffa. Hon bärjade gnälla om att hon skulle ha min filt som jag hade, hon skulle ha min kudde osv.
Jag blir frustrerad och går därifrån. Hon följer efter och är som förbytt igen, hon kommer och kramas och undrar om hon får sova i min säng, när ändå pappa är borta på jobb.
Vi lägger oss och håller handen och har ansiktena mot varandra, hon säger återigen, vad mysigt. Helt plötsligt, var jag en dum mamma och en idiot som höll i henne. Jag hade fel täcke, jag låg på fel sida, jag luktade äckligt, jag hade glömt köpa glass, jag hade glömt ge fiskarna mat... ja allt var fel!
Usch, dessa vändningar är så jobbiga. Dessvärre har man ju börjat vänta på dom varje gång när man har det bra!! Så man hinner knappast njuta av att få en kram, för jag vet att stunden efteråt blir ännu jobbigare.
"dom små, små ljusglimtarna ska man hålla hårt i" säger dom på habiliteringen. Men så oerhört svårt i realiteten!
Kommentarer
Trackback
