olika personligheter
Idag har det varit riktigt jobbigt. Hon pendlar mellan olika personligheter, olika karaktärer. Ena stunden är hon Filippa, sen är hon runt ett år, sen överraskar hon med en elva-åring. Hon satt och sa själv att hon skulle fylla ett år, rösten liknade bebis och hon betedde sig som en sådan också. Sen helt plötsligt började hon prata om döden och lät betydligt äldre och sa själv att hon går i skolan, där har hon lärt sig allt om döden och himmelen.
Jag vet inte hur jag ska behandla henne. Var ska jag lägga nivån? Oftast byter hon sig själv när hon får något krav på sig. Exempelvis städning, då blir hon liten. Eller har hon inga krav alls, så blir hon äldre. Ska jag hantera henne som en ett-åring, fem-åring eller en elva-åring? Vilka krav är rimliga? Ska jag alltid tänka på hennes handikapp eller ska jag försöka uppfostra henne som en "vanlig" människa? Ska jag anamma hennes minne genom träning och det är likamed bråk i slutänden, eller ska jag låta henne var i fred? Jag vet inte vad jag ska göra och ingen har ju svar, förutom hon själv, som hon inte kan uttrycka. Jag vet inte vad hennes behov är, jag vet inte om hon mår bäst av att röra på sig eller att sitta still. Jag vet inte vad hon gillar mest av allt i hela världen. Jag vet inget om henne, det är massa gissningar hela tiden.
Finns så mycket jag skulle vilja göra med Filippa. VIll lära henne allt jag kan och lite till. Jag vill kunna umgås med henne och bara känna fullständig lycka över att hon är min! Känna lycka när vi ska hitta på saker, är trött på att oro mig för vad som kommer hända när vi kommer dit, vad som kommer hända när vi är där, och vad slutresultatet blir.
Är trött på att behöva förberede allt, fast om jag inte gör det så är det kaos oavsett hur kul hon än tycker att det är, egentligen. Men förbereder jag henne, så blir det kaos när andra människor ändrar planer eller ställer in det planerade. Jag är trött på det här ständiga tjatet om mat. Jg vill inte äta jämt, Filippa ska inte äta jämt, hon får inte mat jämt, men tjatet om mat gör att en annan tappar matlusten.
Det här ständiga snusk-beteendet hon har. Lukta på andras rumpor, vaginor, snoppar, bajs, kiss, blöjor, bindor och ja allt vad det nu finns med snusk. Hennes favorit grej är att stoppa sitt finger i rumpan och trycka upp den i mitt ansikte och ber mig lukta. VIDRIGT
Eller att hon ska rapa och prutta för att sen lukta. Blää
Jag är trött på allt just nu. Vill inte ha ett speciellt barn. Jag vill ha ett normalt barn som inte gör något speciellt alls. Ett tråkigt barn vill jag ha. Ett vanligt, tråkigt, grått barn vill jag ha. Ett barn som ingen minns från dagis tiden, ingen kommer ihåg vem hon är när dom slutat skolan. Vill inte ha ett barn som utmärker sig, speciellt inte nu när det mesta är negativt. Usch, fan. Idag är jag riktigt trött på att vara en mamma till en autistisk dotter.
Jag vet inte hur jag ska behandla henne. Var ska jag lägga nivån? Oftast byter hon sig själv när hon får något krav på sig. Exempelvis städning, då blir hon liten. Eller har hon inga krav alls, så blir hon äldre. Ska jag hantera henne som en ett-åring, fem-åring eller en elva-åring? Vilka krav är rimliga? Ska jag alltid tänka på hennes handikapp eller ska jag försöka uppfostra henne som en "vanlig" människa? Ska jag anamma hennes minne genom träning och det är likamed bråk i slutänden, eller ska jag låta henne var i fred? Jag vet inte vad jag ska göra och ingen har ju svar, förutom hon själv, som hon inte kan uttrycka. Jag vet inte vad hennes behov är, jag vet inte om hon mår bäst av att röra på sig eller att sitta still. Jag vet inte vad hon gillar mest av allt i hela världen. Jag vet inget om henne, det är massa gissningar hela tiden.
Finns så mycket jag skulle vilja göra med Filippa. VIll lära henne allt jag kan och lite till. Jag vill kunna umgås med henne och bara känna fullständig lycka över att hon är min! Känna lycka när vi ska hitta på saker, är trött på att oro mig för vad som kommer hända när vi kommer dit, vad som kommer hända när vi är där, och vad slutresultatet blir.
Är trött på att behöva förberede allt, fast om jag inte gör det så är det kaos oavsett hur kul hon än tycker att det är, egentligen. Men förbereder jag henne, så blir det kaos när andra människor ändrar planer eller ställer in det planerade. Jag är trött på det här ständiga tjatet om mat. Jg vill inte äta jämt, Filippa ska inte äta jämt, hon får inte mat jämt, men tjatet om mat gör att en annan tappar matlusten.
Det här ständiga snusk-beteendet hon har. Lukta på andras rumpor, vaginor, snoppar, bajs, kiss, blöjor, bindor och ja allt vad det nu finns med snusk. Hennes favorit grej är att stoppa sitt finger i rumpan och trycka upp den i mitt ansikte och ber mig lukta. VIDRIGT
Eller att hon ska rapa och prutta för att sen lukta. Blää
Jag är trött på allt just nu. Vill inte ha ett speciellt barn. Jag vill ha ett normalt barn som inte gör något speciellt alls. Ett tråkigt barn vill jag ha. Ett vanligt, tråkigt, grått barn vill jag ha. Ett barn som ingen minns från dagis tiden, ingen kommer ihåg vem hon är när dom slutat skolan. Vill inte ha ett barn som utmärker sig, speciellt inte nu när det mesta är negativt. Usch, fan. Idag är jag riktigt trött på att vara en mamma till en autistisk dotter.
svar på kommentarerna..
Jag kan på något sätt inte svara på kommentarerna som kom upp via inlägg: är det normalt att...
Så jag svarar här. Ska se om jag kommer ihåg alla frågor.
Angående dagis så står vi i kö. Vi har nyligen flyttat till en ny kommun och eftersom jag inte har ett jobb, så är man inte i prioriteringsgruppen. Men dagis hade vi förut, och det gick så där. Samma visa där, hon "anstränger" sig och blir än värre när hon kommer hem. Hon är så trött i skallen så hon total kraschar när hon kommer innanför dörren.
Vet inte hur jag ska göra med det här nya dagiset. Förut, gick hon tre timmar om dagen varje vardag, för att få in rutiner som hon gillar. Men eftersom jag då med fem minuters gång avstånd tyckte det kändes som lite tid, så vet jag inte hur jag ska göra nu med 20 minuters bilresa till dagis. Kanske göra tre dagar med fem timmar? Fast jag vet inte vad dagis tycker, det ärju inte så att jag som förälder får bestämma som jag själv vill ha det när det gäller special-behovs barn...
Kortis har vi söndag 17,00 till på onsdag kl 16,00, var fjärde vecka. Vet inte om det hjälper så mycket, då man knappt hinner pusta ut innan hon kommer hem än värre än någonsin. Det tar cirka tre-fyra dagar innan hon är inne i vårt system igen. Skit jobbigt den dagen då man ska hämta henne, för man vet hur jobbigt det kommer bli för allihopa när hon kommer. Hon är en blandning mellan bebis, tonåring, utmattad och överkörd i kroppen. Puuh blir utmattad jag bara tänker på hur hon är då.
Men tack allesammans för ert stöd. Jag uppskattar det verkligen! Trots att jag inte känner några av er. Men jag uppskattar allt stöd just nu. Tack
Så jag svarar här. Ska se om jag kommer ihåg alla frågor.
Angående dagis så står vi i kö. Vi har nyligen flyttat till en ny kommun och eftersom jag inte har ett jobb, så är man inte i prioriteringsgruppen. Men dagis hade vi förut, och det gick så där. Samma visa där, hon "anstränger" sig och blir än värre när hon kommer hem. Hon är så trött i skallen så hon total kraschar när hon kommer innanför dörren.
Vet inte hur jag ska göra med det här nya dagiset. Förut, gick hon tre timmar om dagen varje vardag, för att få in rutiner som hon gillar. Men eftersom jag då med fem minuters gång avstånd tyckte det kändes som lite tid, så vet jag inte hur jag ska göra nu med 20 minuters bilresa till dagis. Kanske göra tre dagar med fem timmar? Fast jag vet inte vad dagis tycker, det ärju inte så att jag som förälder får bestämma som jag själv vill ha det när det gäller special-behovs barn...
Kortis har vi söndag 17,00 till på onsdag kl 16,00, var fjärde vecka. Vet inte om det hjälper så mycket, då man knappt hinner pusta ut innan hon kommer hem än värre än någonsin. Det tar cirka tre-fyra dagar innan hon är inne i vårt system igen. Skit jobbigt den dagen då man ska hämta henne, för man vet hur jobbigt det kommer bli för allihopa när hon kommer. Hon är en blandning mellan bebis, tonåring, utmattad och överkörd i kroppen. Puuh blir utmattad jag bara tänker på hur hon är då.
Men tack allesammans för ert stöd. Jag uppskattar det verkligen! Trots att jag inte känner några av er. Men jag uppskattar allt stöd just nu. Tack
Är det normalt att...
Är det normalt att...
...Barnen är vakna ca 18-19 timmar varje dygn?
...barnen gråter, skriker eller gnäller ca 15 timmar av dom vakna timmarna?
...man inte kan lämna en femåring ensam i ett rum?
...vara livrädd för att gå upp på morgonen och möta barnen?
...säga nej, sluta, lägg av, lyssna då, gör som jag säger ca 100 gånger i timmen?
...vad man än gör så slutar det med gräl, tjafs eller fysiska bråk?
...en femåring är kaxigare än kaxigast och tjafsar emot vad som än sägs?
...en femåring vill kontrollera allt som händer? Allt ifrån hur mycket jag kissar till vilken bil som nyss körde förbi?
...ett barn inte kommer över nyhetens behag utan bygger upp en fixering, vid t.ex djuren?
...ett barn inte förstår att man blir straffad ifall man är elak, dum, hårdhänt eller har sönder saker/personer?
...ett barn inte kan, inte vågar vara ensam, vill inte vara mer än en meter från sin mamma?
...ett barn kan alla repliker, signatur melodier och intro´s utan att titta på tv:n?
...ett barn kan prata hur bra som helst utan att förstå vad som sägs?
...ett barn helt plötsligt glömmer bort hur man pratar och sätter ihop meningar?
...ett barn med världens bästa minne, helt plötsligt inte kan sjunga blinka lilla stjärna?
...ett barn tar upp minnen från hennes första levnadsår som jag vet att jag inte berättat eller visat foto på?
...en femåring är ständigt hungrig, finns inget stopp, tjat varje kvart om mat?
...ett barn aldrig är tyst, är det inte prat så är det knäpp med fingrar, klappa händerna, hoppa och studsa, klicka eller rulla med tungan, sucka, klampa med fötterna. ALDRIG tyst?
...en femåring kan allt som finns på internet och mobilen? Surfar precis som jag och kan hantera sin telefon perfekt. Hon kan även hantera digiatlkameran, dvd-spelaren och tv-spel.
...vad hon än gör så blir det fel?
...vad hon än gör så går något sönder?
...vem hon än leker med så slutar det med att denne blir ledsen?
...ett barn inte saknar någon lekkamrat?
...en femåring är beroende av att allt som sägs verkligen händer?
...en femåring beroende av sin mamma precis som en bebis?
Mamma Lindah är inte speciellt glad just nu. Jag är trött på att det aldrig är tyst, att jag aldrig får sova, jag får inte lugn och ro, jag kan inte pyssla eller leka med mitt barn som andra föräldrar kan. Jag är så sur över att det bara är vi i familjen som förstår hur det är. Jag är så sur över att hon alltid ser så glad ut på fotografier. Att hon ser så glad ut när andra människor är i närheten. INgen ser, ingen märker... men jag faller ihop snart.
...Barnen är vakna ca 18-19 timmar varje dygn?
...barnen gråter, skriker eller gnäller ca 15 timmar av dom vakna timmarna?
...man inte kan lämna en femåring ensam i ett rum?
...vara livrädd för att gå upp på morgonen och möta barnen?
...säga nej, sluta, lägg av, lyssna då, gör som jag säger ca 100 gånger i timmen?
...vad man än gör så slutar det med gräl, tjafs eller fysiska bråk?
...en femåring är kaxigare än kaxigast och tjafsar emot vad som än sägs?
...en femåring vill kontrollera allt som händer? Allt ifrån hur mycket jag kissar till vilken bil som nyss körde förbi?
...ett barn inte kommer över nyhetens behag utan bygger upp en fixering, vid t.ex djuren?
...ett barn inte förstår att man blir straffad ifall man är elak, dum, hårdhänt eller har sönder saker/personer?
...ett barn inte kan, inte vågar vara ensam, vill inte vara mer än en meter från sin mamma?
...ett barn kan alla repliker, signatur melodier och intro´s utan att titta på tv:n?
...ett barn kan prata hur bra som helst utan att förstå vad som sägs?
...ett barn helt plötsligt glömmer bort hur man pratar och sätter ihop meningar?
...ett barn med världens bästa minne, helt plötsligt inte kan sjunga blinka lilla stjärna?
...ett barn tar upp minnen från hennes första levnadsår som jag vet att jag inte berättat eller visat foto på?
...en femåring är ständigt hungrig, finns inget stopp, tjat varje kvart om mat?
...ett barn aldrig är tyst, är det inte prat så är det knäpp med fingrar, klappa händerna, hoppa och studsa, klicka eller rulla med tungan, sucka, klampa med fötterna. ALDRIG tyst?
...en femåring kan allt som finns på internet och mobilen? Surfar precis som jag och kan hantera sin telefon perfekt. Hon kan även hantera digiatlkameran, dvd-spelaren och tv-spel.
...vad hon än gör så blir det fel?
...vad hon än gör så går något sönder?
...vem hon än leker med så slutar det med att denne blir ledsen?
...ett barn inte saknar någon lekkamrat?
...en femåring är beroende av att allt som sägs verkligen händer?
...en femåring beroende av sin mamma precis som en bebis?
Mamma Lindah är inte speciellt glad just nu. Jag är trött på att det aldrig är tyst, att jag aldrig får sova, jag får inte lugn och ro, jag kan inte pyssla eller leka med mitt barn som andra föräldrar kan. Jag är så sur över att det bara är vi i familjen som förstår hur det är. Jag är så sur över att hon alltid ser så glad ut på fotografier. Att hon ser så glad ut när andra människor är i närheten. INgen ser, ingen märker... men jag faller ihop snart.
självporträtt
Idag är lyckans dag!
I flera dagar har jag varit så nära undergång och mental kollaps. Filippa har vägrat göra som man säger, hon har gjort allt tvärtom, förutom när man själv pratar tvärtom då gör hon rätt.
MEN idag har hon varit underbar. Hon har pusslat själv. Hon har gjort ett pärlhalsband och lekt doktor! Helt på egen hand och efter eget initiativ! Jag har fått sitta ensam och haft flera meter på mig att röra mig!!
Att något så litet kan få mig så lycklig.
Min plutt börjar kanske bli stor =)
Visserligen håller nu på att spendera hela tejprullen, men vad gör det. Hon gör ju en uppfinning! Hehe hon har nog snappat upp något från bolibompa iaf! Gullungen!
Däremot är hennes kontrollbehov helt out of control! Men man kan ju inte få allt på en gång. Nu ska jag njuta av att få vara vaken och ha eget space.
MEN idag har hon varit underbar. Hon har pusslat själv. Hon har gjort ett pärlhalsband och lekt doktor! Helt på egen hand och efter eget initiativ! Jag har fått sitta ensam och haft flera meter på mig att röra mig!!
Att något så litet kan få mig så lycklig.
Min plutt börjar kanske bli stor =)
Visserligen håller nu på att spendera hela tejprullen, men vad gör det. Hon gör ju en uppfinning! Hehe hon har nog snappat upp något från bolibompa iaf! Gullungen!
Däremot är hennes kontrollbehov helt out of control! Men man kan ju inte få allt på en gång. Nu ska jag njuta av att få vara vaken och ha eget space.
tappat språk och humör
Just nu är vi inne i en hemskt jobbig period. Filippa tappar ordens betydelse och bara tar fram ord som inte ens är i närheten, men dom låter ungefär lika.
Kan ta ett utmärkt exempel som var idag.. Hon har alltid gillar musik, kan alla låtar hon har hört, vilket språk det än är. Idag skulle hon sjung ur sin sångbok och fick fram "här dansar herr gurka" Hon sjunger detta:
Här dansar han gurka med mals och surka, här dansar han gurkan med mals och surka, björn är han gurka björn är den bor, båda går runtom inte ens snor"
Bra Filippa!! Jätte bra!!
Och nu förtiden har hon börjat bli arg och frustrerad också. Skriker som besatt och håller på och ålar sig. I ett samtal kan hon gå från extremt smart och låta som en professor, till att börja tappa ord, som senare blir bebisspråk och konstigt minspel till att bli jätte arg och skriker ljud.
HUR fan ska man stå ut med detta, och HUR ska jag bemöta henne? Vad kan hon, vad kan hon inte'? Vad vet hon,vad vet hon inte? Jag fattar ingenting när det blir så här.
Hon har ju fått på hjärnan att hon ska börja skolan. Pratar om skola jämt och ständigt. Så idag i bilen pratade vi om vad man gör i skolan och hon var riktigt skärpt och pratade med som i ett vanligt samtal. Hon kom på egna meningar som att hon skulle vara duktigast av alla i klassen och hon skulle svara på frågor först.. sen kom hon på att hon skulle prata jämt med fröken jämt och visa vad hon kan. Hon skulle skriva sitt namn fortast och läsa mest av alla.
Men då sa jag, att i skolan måste man vänta på sin tur innan man svarar eller pratar, DÅ vände det och hon fick bebisröst och ett mycket märkligt ansiktsuttryck med ett konstigt minspel och svarade kort.. ja villj inte gå i schkolan, vajföj måschte man gå till schkolan föj?
SUCK SUCK SUCK
Vad gör man? Finns det något att göra?
Kan ta ett utmärkt exempel som var idag.. Hon har alltid gillar musik, kan alla låtar hon har hört, vilket språk det än är. Idag skulle hon sjung ur sin sångbok och fick fram "här dansar herr gurka" Hon sjunger detta:
Här dansar han gurka med mals och surka, här dansar han gurkan med mals och surka, björn är han gurka björn är den bor, båda går runtom inte ens snor"
Bra Filippa!! Jätte bra!!
Och nu förtiden har hon börjat bli arg och frustrerad också. Skriker som besatt och håller på och ålar sig. I ett samtal kan hon gå från extremt smart och låta som en professor, till att börja tappa ord, som senare blir bebisspråk och konstigt minspel till att bli jätte arg och skriker ljud.
HUR fan ska man stå ut med detta, och HUR ska jag bemöta henne? Vad kan hon, vad kan hon inte'? Vad vet hon,vad vet hon inte? Jag fattar ingenting när det blir så här.
Hon har ju fått på hjärnan att hon ska börja skolan. Pratar om skola jämt och ständigt. Så idag i bilen pratade vi om vad man gör i skolan och hon var riktigt skärpt och pratade med som i ett vanligt samtal. Hon kom på egna meningar som att hon skulle vara duktigast av alla i klassen och hon skulle svara på frågor först.. sen kom hon på att hon skulle prata jämt med fröken jämt och visa vad hon kan. Hon skulle skriva sitt namn fortast och läsa mest av alla.
Men då sa jag, att i skolan måste man vänta på sin tur innan man svarar eller pratar, DÅ vände det och hon fick bebisröst och ett mycket märkligt ansiktsuttryck med ett konstigt minspel och svarade kort.. ja villj inte gå i schkolan, vajföj måschte man gå till schkolan föj?
SUCK SUCK SUCK
Vad gör man? Finns det något att göra?
jag styrs av en 5åring
All tid jag är vaken styrs av Filippa. Vad jag än gör så är hon där och stör på sitt sätt. Antingen är hon i hasorna och härmar det jag gör, eller så är hon en bit bort och skriker efter mig och tjatar. Hon kan inte göra något själv om det inte är dumheter.
Idag tjatade hon i ungefär en timme om o´boy, jag tjatade nej nej nej nej. Sen blev hon arg och grät och skrek och slogs och petade på lillasyster, hunden och åt snoret som rann. Jag ignorerade och så småninom gick hon till huset själv. Jag var så trött och arg, så jag struntade i att följa efter, tänkte att hon får fasiken klara sig själv en stund och jag måste lugna ner mig innan jag tar en fight till.
Efter någon kvart går maken in i huset för att dricka vatten. Då hittar han Filippa i vardagsrummet där hon har möblerat om hela rummet. Bordet (som är jävligt tungt) står på andra sidan rummet, stolar och matta är helt huller om buller. Plus(!) att hon har druckit sin jävla o´boy iaf!!
Är det så man ska ha det för att få en lugn stund? Vad ska man prioritera? Ordning och reda utan att saker går sönder eller blir förstörda... Eller ska man unna sig själv en stund för att lugna ner sig själv för att få något trasigt tillbaka?! Jag vette fan hur mycket mer jag pallar det här. Jag gråter varje dag, jag låser in mig på toaletten för att gråta, medan Filippa försöker få upp låset på utsidan. Härom dagen skulle jag bajsa på toaletten, skit ont i magen, tar med bebis in och stänger dörren, smög för att filippa inte skulle hitta oss på en gång.
Tog ca en minut innan hon kommer och öppnar dörren, jag nästan skriker åt henne att gå ut och stänga dörren så inte bebis kan krypa ut. Hon öppnar dörren helt och står och lipar åt mig, säger att hon inte orkar stänga dörren igen. Bebis kryper naturligtvis ut ur badrummet och Filippa följer efter. Jag ropar efter att hon inte ska röra bebis, men jag hör hur hon lyfter henne och bebis börjar gråta. Där sitter jag och försöker göra klart mitt så fort som möjligt, vilket naturligtvis inte funkar liksom.
När jag väl är klar så har filippa haft ut henne vattenflaska i bebis hår och börjat måla med en pensel i huvudet på henne. SUCK
Jag börjar tro att det ända som skulle fungera är att behandla Filippa som ett djur. Ha koppel på henne, släppa henne lös i en inhängnad, rasthage. Ge henne mat genom en lucka och tömma pottan då och då.
Men det skulle inte förvåna mig ifall inte ens det skulle funka. Just nu känns allt så meningslöst, hopplöst och totalt tröttsamt!
Det var som maken sa, det blir inte bättre med åldern, hon finslipar bara metoderna. Hon blir bara bättre och bättre på att manipulera, lura och göra dumheter. Hon lyssnar mindre och mindre, är uppkäftig och jävligt elak. Hon beter sig som en tonåring. Eller till och med värre, inte ens jag var så här när jag var som värst. Jag hade iaf respekt för andra vuxna, men filippa skiter fullständigt i vad andra säger. Hon kör sitt egna race, men alla andra ska följa alla regler som finns. Katterna och bebis läxar hon upp på en gång. Så det handlar inte om att hon inte förstår vad som är rätt eller fel. Hon vet EXAKT vad som gäller! MEN ändå gäller tydligen ingenting henne.
Jag kommer få hjärtattack inom två år om det ska hålla på så här. Det hade varit så jävla mycket enklare om hon hade blivit utvecklingsstörd också! Då hade man kunnat förstå varför hon inte fattar eller varför inte gör som man säger åt henne. Då hade man blicit glad över det hon kan göra någongång ibland, nu blir man bara förbannad för att hon inte kan äta själv vissa dagar.
Alla dessa dagar då hon "glömmer bort" hur man sätter ihop meningar, hur man äter med en gaffel, hur man torkar sig när man kissat, hur man klär på sig, hur man är... dom dagarna sliter så otroligt på mitt humör och mitt psyke.
Samtidigt som hon är så äckligt lillgammal och ska veta allt. Varje liten detalj är sååå viktig för henne, och svarar man inte kan hon tjata och fråga, om och om igen tills hon får sitt svar.
Ex. vad hade dom fär bil? Vad sa dom? Varför varför varför`?
jag orkar inte, är det ingen som kan berätta hur fan man gör?! Jag önskar att jag själv vore döv, då skulle jag slippa det ständigt surrande i öronen, och då kanske jag skulle orka med allt som jag ser! Och hur i h----e får man stopp på det här skriket och slagsmålen? Någon? Hjälp?!
Idag tjatade hon i ungefär en timme om o´boy, jag tjatade nej nej nej nej. Sen blev hon arg och grät och skrek och slogs och petade på lillasyster, hunden och åt snoret som rann. Jag ignorerade och så småninom gick hon till huset själv. Jag var så trött och arg, så jag struntade i att följa efter, tänkte att hon får fasiken klara sig själv en stund och jag måste lugna ner mig innan jag tar en fight till.
Efter någon kvart går maken in i huset för att dricka vatten. Då hittar han Filippa i vardagsrummet där hon har möblerat om hela rummet. Bordet (som är jävligt tungt) står på andra sidan rummet, stolar och matta är helt huller om buller. Plus(!) att hon har druckit sin jävla o´boy iaf!!
Är det så man ska ha det för att få en lugn stund? Vad ska man prioritera? Ordning och reda utan att saker går sönder eller blir förstörda... Eller ska man unna sig själv en stund för att lugna ner sig själv för att få något trasigt tillbaka?! Jag vette fan hur mycket mer jag pallar det här. Jag gråter varje dag, jag låser in mig på toaletten för att gråta, medan Filippa försöker få upp låset på utsidan. Härom dagen skulle jag bajsa på toaletten, skit ont i magen, tar med bebis in och stänger dörren, smög för att filippa inte skulle hitta oss på en gång.
Tog ca en minut innan hon kommer och öppnar dörren, jag nästan skriker åt henne att gå ut och stänga dörren så inte bebis kan krypa ut. Hon öppnar dörren helt och står och lipar åt mig, säger att hon inte orkar stänga dörren igen. Bebis kryper naturligtvis ut ur badrummet och Filippa följer efter. Jag ropar efter att hon inte ska röra bebis, men jag hör hur hon lyfter henne och bebis börjar gråta. Där sitter jag och försöker göra klart mitt så fort som möjligt, vilket naturligtvis inte funkar liksom.
När jag väl är klar så har filippa haft ut henne vattenflaska i bebis hår och börjat måla med en pensel i huvudet på henne. SUCK
Jag börjar tro att det ända som skulle fungera är att behandla Filippa som ett djur. Ha koppel på henne, släppa henne lös i en inhängnad, rasthage. Ge henne mat genom en lucka och tömma pottan då och då.
Men det skulle inte förvåna mig ifall inte ens det skulle funka. Just nu känns allt så meningslöst, hopplöst och totalt tröttsamt!
Det var som maken sa, det blir inte bättre med åldern, hon finslipar bara metoderna. Hon blir bara bättre och bättre på att manipulera, lura och göra dumheter. Hon lyssnar mindre och mindre, är uppkäftig och jävligt elak. Hon beter sig som en tonåring. Eller till och med värre, inte ens jag var så här när jag var som värst. Jag hade iaf respekt för andra vuxna, men filippa skiter fullständigt i vad andra säger. Hon kör sitt egna race, men alla andra ska följa alla regler som finns. Katterna och bebis läxar hon upp på en gång. Så det handlar inte om att hon inte förstår vad som är rätt eller fel. Hon vet EXAKT vad som gäller! MEN ändå gäller tydligen ingenting henne.
Jag kommer få hjärtattack inom två år om det ska hålla på så här. Det hade varit så jävla mycket enklare om hon hade blivit utvecklingsstörd också! Då hade man kunnat förstå varför hon inte fattar eller varför inte gör som man säger åt henne. Då hade man blicit glad över det hon kan göra någongång ibland, nu blir man bara förbannad för att hon inte kan äta själv vissa dagar.
Alla dessa dagar då hon "glömmer bort" hur man sätter ihop meningar, hur man äter med en gaffel, hur man torkar sig när man kissat, hur man klär på sig, hur man är... dom dagarna sliter så otroligt på mitt humör och mitt psyke.
Samtidigt som hon är så äckligt lillgammal och ska veta allt. Varje liten detalj är sååå viktig för henne, och svarar man inte kan hon tjata och fråga, om och om igen tills hon får sitt svar.
Ex. vad hade dom fär bil? Vad sa dom? Varför varför varför`?
jag orkar inte, är det ingen som kan berätta hur fan man gör?! Jag önskar att jag själv vore döv, då skulle jag slippa det ständigt surrande i öronen, och då kanske jag skulle orka med allt som jag ser! Och hur i h----e får man stopp på det här skriket och slagsmålen? Någon? Hjälp?!
