dottermedautism

Nu är det stora stenar i maskineriet. Jag är down och riktigt dålig mentalt.Detta inlägg kommer bara handla om MIG. Den som inte vill läsa mina tankar, känslor eller besvär, kan redan nu klicka där upp till höger.. på krysset! This is me, jag kan ignorera mig själv längre. Det är som att ignorera Filippa, hon försvinner inte ändå, det gör inte mina känslor heller. Har tröttnat rejält nu, allt börjar ta ut sin rätt. Jag har ändå kämpat rätt länge, stundtals riktigt hårt. Filippa sov tre-fyra timmar per dygn i två år, sen fick jag mellandottern som än idag inte sover på nätterna och gnäller/gråter/skriker om dagarna. Och nu en bebbe till som inte kan hålla sig från skriken, sover inte alls. Och min kropp går sönder, inte en enda led fungerar som den ska. Har fått tinnitus, när jag försöka lyssna om jag hör ett barn, så kan jag inte urskilja gråt eller mitt huvudljud. Låter som jag står på en blåsig äng med miljarder syrsor som spelar, och ibland blir det som ett lock i örat med världens längsta F-ton. Usch, skulle kunna skriva en bibel-tjock bok om mitt fysiska tillstånd. Men just nu är jag lite rädd för mina känslor och tankar. Jag är rädd att JAG, Lindah, för alltid är förlorad. Jag har inte bara ändrat mig, så som man gör genom att bli förälder, utan jag har fått anpassa mig efter en individ som kräver mycket i sin miljö för att typ fungera, Jag har fått ändra hela mig själv, min själ har nu börjat ge upp och lämnar mig ensam kvar i mitt skal. Lindah försvann och kvar är den här vidriga kroppen och en färglös mamma som hamnat i tjat-träsket. Inget funkar ju, så varför inte tjata lite till? Jag avskyr att känna mig låst och styrd, ett måste för att vardagen ska funka. Jag hatar att planera, vill vara spontan och fri, går inte utan att få en djävul till unge. Min plan med att bilda familj var att få gemenskap, kärlek, något att känna sig välkommen till, efterlängtad och stöd för den man är och vad man vill.. Jo visst, det gäller bara en i detta hushåll, vi andra få tassa på tå eller smita iväg. Vardagen går ut på att hålla isär bråk-tjut-tröttis! Det här var inget jag hade i mina drömmar. Whatever, jag bryr mig inte om det här är själviskt tänkande.Och jag förstår mycket väl att man får lägga sig åt sidan när man får barn. Men någonstans finns man kvar där inne, man kan ta fram sig själv när man får en ledig stund. Jag kan tyvärr inte komma ihåg vem jag var innan filippa kom till världen. Jag kommer ihåg orden som beskrev mig, men jag kommer inte ihåg hur det är att vara den. Inte nog med att jag ska ändra hela mitt vardagliga sätt att vara jag. I och med en födsel ska man helt plötsligt vara jävligt utbildad och kunnig. Man ska vara psykolog, terapeut, arbetsledare, samordnare, polis, väktare, vårdare, sekreterare, ordförande, helst klonad också så man kan vara medlare mellan instanser, myndigheter och organisationer. Upp på allt det här ska man vara Lindah, mamma, fru, arbetare, vän och syster. Jag orkar inte! Orkar ju inte ens duscha eller tvätta håret. Hur ska jag orka att vidbehålla kontakten med alla då? Jag har gjort många "prov" och det visar samma resultat varje gång, hör inte jag av mig så är kontakten död. Det känns förjävligt att även ha den bördan på sina axlar. Många jag har sett upp till och tyckt om är numera ett minne blott. Allt jag har är bekanta, mina bästa vänner finns på facebook och stöd finns här på bloggen. Roligt vuxenliv? Inte direkt. Jag kommer förmodligen aldrig kunna arbeta heltid förrän Filippa flyttar hemifrån. Fritids kommer inte fungera, skolbussen kommer hon inte klara själv. Inte en hemgång heller. Och deltidstjänster som passar restid finns ju överallt? Eller inte" Jag är inte jag längre och jag mår sämre för varje dag jag inser detta. Jag känner avund för andra familjer, de kan spela spel, de kan bygga om i huset, de kan åka på semester, de kan förklara planer inför framtiden, de kan skoja och busa, de kan titta på film osv. Det värsta med allt tycker jag är att se min man och mina andra döttrar bli så påverkade av Filippa. Undrar vilka dom hade varit utan detta projekt i hushållet. Kan inte mellantjejen hade varit så highneededbaby då? Kanske bebis hade varit lugn och lagom stirrig. Kanske hade min man varit hemma oftare? Kanske hade jag haft ork att arbeta med något jag älskar, människor? Jag är förbittrad, sitter och tycker synd om mig själv och förfaller. Snart finns jag nog inte kvar mentalt heller, rutiner kan inte hålla ihop en människa. Jag är en faktiskt en sån, människa! Jag har behov, en själ, en personlighet. Tyvärr passar inte jag med ett autistiskt barn. Vi krockar i våra behov. Hur mycket jag än försöker, så hatar jag livets uppstyrda gång, all becuse one person.... Är det rimligt egentligen? Hur mycket ska man offra av sig själv och sin övriga familj? Vem är jag när allt det här är över? Snart hamnar jag i det berömda hörnet och hummar. -Sök hjälp! -Prata med någon! -Hör av dig! -Fixa det oich fixa lite till! Mycket man ska orka för att kunna orka vidare. Orättvist alltihopa. Jag vill inte ha dt så här, men det finns inget slut.. det bara fortsätter och fortsätter. Har inga alternativ än att stå ut och den vetskapen kväver mig. Ångestattackerna är nära :-( Jag vill inte ha sympati, det är inte därför jag skriver. Jag måste skriva för att kunna läsa alla tankar som susar i mitt huvud. Jag börjar tro att jag är galen. Objektivt gillar jag inte Filippa, hon förstör för, retar, slår, gör illa, stör mina döttrar. Hon är stöddig, dum, elak, konstig och allmänt jobbig med bristande sociala regler. Men samtidigt är hon min! Hon är min älskade lilla plutt som jag längtade efter så mycket, min spegelbild, mitt hjärtegull som bara har mig som försvarare och advokat! Jag måste skydda henne, för ingen annan kommer göra det. Nä nu är det väl bäst att avrunda inlägget innan jag blir alldeles för djup och avslöjande. Tror ingen skulle kunna förstå mina djupaste tankar ändå. Bäst att hålla käften om dom.