Jag är inte jag längre
Det är bra att skriva av sig. Hoppas det lättar snart! Jag har ju själv en autitstisk dotter (enda barnet) som jag älskar, men jag känner också så där ibland. Är just nu också nere i en dipp fast dottern gör sina framsteg...
Ja, jag ville egentligen bara skicka en styrkekram!
Vad modig och stark du är som faktiskt yttrar alla dina innersta tankar och känslor! Situation du beskriver är ju ohållbar. Har du någon gång undersökt möjligheten till någon form av avlastning? För att du ska orka vidare i detta, som du själv beskriver "inte har något slut", måste du ta hand om dig själv. Tänker på dig...
Ibland kan det bästa, för hela familjen, vara att barnet med funktionsnedsättning flyttar någonstans där utbildning och resurser finns. Det är inte det samma som att överge sitt barn. Tänkte bara säga det.
Tack Pia. Hoppas du också har något andningshål som du kaan känna dig fri och yttra dina tankar!
Lotta, vi har ju kortis. 5 dygn per månad utdelat på var tredje-fjärde.
Jag tror tyvärr att det är skolan/lekis som påverkar henne så enormt starkt.
Sara, min dotter förstår ju så mycket som att hon inte skulle bo hemma och DÄR ligger misslyckandet! Ser INGEN fördel med att jag skulle känna mig misslyckad i att ta hand om min "högfungerande" dotter, hon känna sig sviken och ensam utan familj, de övriga barnen undra vart stora syster är.
Men på riktigt Lindah... ni har kortis FEM dygn per månad?? Vi har haft 1 natt/vecka för Lilja och var fjärde helg hos en familj. Bara det är ju typ 6 dygn/månad Nu har vi nyss utökat till att även ha var 6:e helg på kortis, och skulle nog kunna få mer nätter per vecka om vi bara önskade.
Varför har ni inte mer??? Och som Sara skriver, det jag tänkte när jag läste slutet i ditt inlägg - att hon kanske faktiskt får bo någonstans där det... ja, passar alla bättre. Kanske störs hon massor av systrarna? Bebisar och småttisar är urdåliga på rutiner (duuh), klart det stör henne liksom.
Du har inte skrivit detta i detta inlägg, men du måste ju känna som jag - "vår familj skulle vara så bra, om bara inte hon fanns".... Nu menar jag inte att man önskar livet ur stackarn, utan mer, "tänk om hon kunde vara normal" så man kunde ha ett normals familjeliv, med brädspel runt vardagsrumsbordet på lördagkvällen. Alternativt att det bara skulle vara de 2 små i er familj. Vilken idyll det skulle vara då. Så tänker jag, och jag tror att vi har det en ocean lättare än ni har det.
Hm, uppsatsen avslutad.
Öh, jaa... kram... eller nåt...
Hej Lindah!
Jag har läst din blogg lite då o då.
Utan att känna dig måste jag ändå säga: Du kan inte ha det såhär längre!
Finns det inget bra boende för Filippa i närheten? Kanske även hon skulle må bättre i en helt anpassad miljö med personal dygnet runt? Varför får det dig att känna dig misslyckad?? Du måste ju även ta hänsyn till din övriga familj.
Det gagnar ingen att du mår sämre o sämre mentalt.
Stor kram till dig!
hej! Följer din blogg, har själv en flerfunktionshindad dotter.
Man måste få ur sej alla innersta tankar å funderingar nånstans, och vad är då bättre än i en blogg/dagbok?!
Man ÄLSKAR sitt barn oavsett alla diagnoser, det betyder INTE att man INTE tycker om eller vill ha sitt barn för att man öser ut sina känslor i en blogg!
Tyvärr kan aldrig någon utomstående förstå våra känslor, det kan dom aldrig göra förrän dom står där själva med ett speciellt barn som våra...
Massa kramar till dej!
Massor av kramar till dig.
Frustrationen och vanmakten är värst att leva med tycker jag. Det är så viktigt med ventiler och andningshål. Att fylla på sig själv med energi. Men hur lätt är det för dig undrar jag med 3 små barn..jag håller alla tummar för att det snart ska komma lättare tider för dig.
KRAM
Styrkekramar till dig.
Har länge trott att min dotter lider av adhd med fick idag reda på att de istället misstänker autism eller liknande åkomma då hon har utmärkande problem i sociala situationer och är oförmögen att se eller beskriva känslor.
Jag har fightats i 7 års ålder med att få hjälp, då jag redan väldigt tidigt märkte hennes oförmögenheter.
Jag känner igen "Tänk om" känslan du beskriver men jag relaterar samtidigt till att du inte vill "lämna bort" ditt barn. Jag är själv utav åsikten att mitt barn är mitt barn och de svårigheter hon har är och kommer vi alltid att kämpa med tillsammans. Så jag vill egentligen bara sända dig en styrkekram och påminna dig om att ta tillvara på ljuspunkterna i tillvaron, även om de är svåra att finna :)