En lek som fungerade en stund, tills båda ville vara i tunneln.
Vi tre
Super Fina Filippa En Höstdag Hemma På Gården
Klännings-dags
Posering
jobbigt, jobbigt
Idag har varit kaosens dag! Jösses säger jag bara. Skulle vilja svära långa ramsor, jag är så arg, ilsken, ledsen men framför allt frustrerad!
Inget jag gör fungerar. Inget jag säger fungerar. Inget jag hotar med fungerar. Inget jag mutar med fungerar.
Vad fan gör man? "Tusen gångers pedagogik" Måste vara över tvåtusen gånger som jag sagt -sluta skrik! -Sluta härmas! -Sluta hoppa i soffan! -Sluta dra, slå, klösa, lyfta lillasyster! -släpp mig! -släpp djuren! -ta inte mat i kylskåpet, du måste fråga innan!
SUCK
Jag är helt uttömd på energi, ork och lust. Jag känner för att sätta mig i soffhörnet och bara låta henne hålla på. Det blir ju inte bättre heller för att lillasyster går omkring och skriker om allting. Hennes skrik triggar ju Filippas beteende. Sen gör Fipsa så att lillasyster skriker mer, och ja så håller det på.
Det är sånna här dagar jag vill knarka. Ta ett piller som gör att man är berusad och skiter i allt som är fel. Sitter och fliner åt allt och tycker livet är toppen. Finns det sånna piller?
Förstår inte när man ska få känna lycka MED barnen? Just nu är dagarna till för att försöka hålla dom nöjda med vilka medel som helst, för jag orkar inte höra skriket från båda.
Aktiviteter är bara att glömma för det är bara massa strul och missnöje eller förstörelse.
Usch, nu är det inte bra här hemma.
Jag har börjat höja rösten mer och mer, för jag orkar inte försöka vara lugn och pedagogisk. Det tar energi och hjälper ändå inte. Lättare att skrika på dom, bli av med frustration och ändå inte få det resultat man villl.
Förstår som sagt inte när man ska få vara lycklig med dom? När ska harmoni infinna sig? När ska kärlek och lugnet infinna sig?
Var på femårskalas i helgen. Vilken äcklig skillnad det är mellan hjärnorna. Med denna femåring gick det att skoja, prata, få respons, höra idéer och tankar, frågor som inte är uppenbara, inga kommandon eller begär. Vi förde en kommunikation helt enkelt. Här hemma är det en monolog med eko-tal. Skit kul. Men ändå tror folk att hon förstår allt, hon har ju bara lite energi. Hon förstår egentligen ingenting. Det enda hon kan super bra är att härma och upprepa sånt hon hört andra säga. Men hon förstår inte alls vad hennes meningar innebär. Förutom: jag vill ha, jag måste.. jag jag jag jag jag. Finns inget annat i hennes värld. Om jag gråter skrattar hon hjärtligt och anser att hon presterat det jäkligt bra.
Idag vill jag inte vara en mamma till en autistisk femåring utan utvecklingsstörning.
Speciell inom det speciella.
Inget jag gör fungerar. Inget jag säger fungerar. Inget jag hotar med fungerar. Inget jag mutar med fungerar.
Vad fan gör man? "Tusen gångers pedagogik" Måste vara över tvåtusen gånger som jag sagt -sluta skrik! -Sluta härmas! -Sluta hoppa i soffan! -Sluta dra, slå, klösa, lyfta lillasyster! -släpp mig! -släpp djuren! -ta inte mat i kylskåpet, du måste fråga innan!
SUCK
Jag är helt uttömd på energi, ork och lust. Jag känner för att sätta mig i soffhörnet och bara låta henne hålla på. Det blir ju inte bättre heller för att lillasyster går omkring och skriker om allting. Hennes skrik triggar ju Filippas beteende. Sen gör Fipsa så att lillasyster skriker mer, och ja så håller det på.
Det är sånna här dagar jag vill knarka. Ta ett piller som gör att man är berusad och skiter i allt som är fel. Sitter och fliner åt allt och tycker livet är toppen. Finns det sånna piller?
Förstår inte när man ska få känna lycka MED barnen? Just nu är dagarna till för att försöka hålla dom nöjda med vilka medel som helst, för jag orkar inte höra skriket från båda.
Aktiviteter är bara att glömma för det är bara massa strul och missnöje eller förstörelse.
Usch, nu är det inte bra här hemma.
Jag har börjat höja rösten mer och mer, för jag orkar inte försöka vara lugn och pedagogisk. Det tar energi och hjälper ändå inte. Lättare att skrika på dom, bli av med frustration och ändå inte få det resultat man villl.
Förstår som sagt inte när man ska få vara lycklig med dom? När ska harmoni infinna sig? När ska kärlek och lugnet infinna sig?
Var på femårskalas i helgen. Vilken äcklig skillnad det är mellan hjärnorna. Med denna femåring gick det att skoja, prata, få respons, höra idéer och tankar, frågor som inte är uppenbara, inga kommandon eller begär. Vi förde en kommunikation helt enkelt. Här hemma är det en monolog med eko-tal. Skit kul. Men ändå tror folk att hon förstår allt, hon har ju bara lite energi. Hon förstår egentligen ingenting. Det enda hon kan super bra är att härma och upprepa sånt hon hört andra säga. Men hon förstår inte alls vad hennes meningar innebär. Förutom: jag vill ha, jag måste.. jag jag jag jag jag. Finns inget annat i hennes värld. Om jag gråter skrattar hon hjärtligt och anser att hon presterat det jäkligt bra.
Idag vill jag inte vara en mamma till en autistisk femåring utan utvecklingsstörning.
Speciell inom det speciella.
Intensiv period nu
Just nu har vi det väldigt tufft här hemma. Under julhelgen gick det bra, därför jag inte skrivit något. Men efter att ha varit på kortis de första dagarna i janurai, så har det varit otroligt intensivt. Det är skrik, utbrott, slag och våld. Bebisspråk, monotont tal med ansiktsuttryck. Brist på svar. Fixeringar. Frånvarande men samtidigt väldigt nära inpå och härmar allt som sägs och görs.
Hennes sida med monotont tal och ansiktsuttrycken är jobbigast. Hon spärrar upp ögonen, trycker ut hakan och pratar i samma ton, en blandning mellan bebisspråk och lillgamla ord. Scary.
För att inte tala om hennes skrik-utbrott. Jisses, låter värre än en ilsk tonåring. Och oftast sker det helt plötsligt. Usch, nu är det jobbigt.
En annan sak som är jobbigt, det är när vuxna personer bestämmer saker med Filippa via telefon. SUCK
Filippa förstår verkligen inte begreppen: kanske, någongång, eventuellt eller vi får se. Ändå så bestäms det saker, ex idag, NU ska jag åka till farmor. Kör mig dit, för farmor sa det. Eller, vi SKA åka och bada, för det sa morfar.
Så får man som mamma sitta där och försöka förklara att det inte ska ske, att ingen har frågat mig eler pappa, att vi har annat planerat, eller att dom sa att någongång kan vi göra det, de menade inte nu.
Jag är riktigt trött på att behöva krossa hennes drömmar och det hon tror är verklighet. Känner mig som en dum morsa som bara säger nej, nej nej.
Men jag förstår bara inte hur man kan sitta och bestämma saker med en autistisk, fem åring. Jag menar det är ändå en bilresa som ska genomföras, det är arbetstider som ska passas, det är fritid som ska passas och det kan vara annat som är planerat. I mitt tycke så frågar man alltid ett barns föräldrar först! Men upperbarligen finns det folk som inte förstår det. Och det får främst Filippa betala priset för. Tycker så synd om henne. Idag stod hon och packade för igår sas det att de skulle träffas idag, och även idag sas det att de skulle träffas idag. Inte en enda gång frågades vi föräldrar om detta. Idioti!
Hennes sida med monotont tal och ansiktsuttrycken är jobbigast. Hon spärrar upp ögonen, trycker ut hakan och pratar i samma ton, en blandning mellan bebisspråk och lillgamla ord. Scary.
För att inte tala om hennes skrik-utbrott. Jisses, låter värre än en ilsk tonåring. Och oftast sker det helt plötsligt. Usch, nu är det jobbigt.
En annan sak som är jobbigt, det är när vuxna personer bestämmer saker med Filippa via telefon. SUCK
Filippa förstår verkligen inte begreppen: kanske, någongång, eventuellt eller vi får se. Ändå så bestäms det saker, ex idag, NU ska jag åka till farmor. Kör mig dit, för farmor sa det. Eller, vi SKA åka och bada, för det sa morfar.
Så får man som mamma sitta där och försöka förklara att det inte ska ske, att ingen har frågat mig eler pappa, att vi har annat planerat, eller att dom sa att någongång kan vi göra det, de menade inte nu.
Jag är riktigt trött på att behöva krossa hennes drömmar och det hon tror är verklighet. Känner mig som en dum morsa som bara säger nej, nej nej.
Men jag förstår bara inte hur man kan sitta och bestämma saker med en autistisk, fem åring. Jag menar det är ändå en bilresa som ska genomföras, det är arbetstider som ska passas, det är fritid som ska passas och det kan vara annat som är planerat. I mitt tycke så frågar man alltid ett barns föräldrar först! Men upperbarligen finns det folk som inte förstår det. Och det får främst Filippa betala priset för. Tycker så synd om henne. Idag stod hon och packade för igår sas det att de skulle träffas idag, och även idag sas det att de skulle träffas idag. Inte en enda gång frågades vi föräldrar om detta. Idioti!
