jobbigt, jobbigt
Idag har varit kaosens dag! Jösses säger jag bara. Skulle vilja svära långa ramsor, jag är så arg, ilsken, ledsen men framför allt frustrerad!
Inget jag gör fungerar. Inget jag säger fungerar. Inget jag hotar med fungerar. Inget jag mutar med fungerar.
Vad fan gör man? "Tusen gångers pedagogik" Måste vara över tvåtusen gånger som jag sagt -sluta skrik! -Sluta härmas! -Sluta hoppa i soffan! -Sluta dra, slå, klösa, lyfta lillasyster! -släpp mig! -släpp djuren! -ta inte mat i kylskåpet, du måste fråga innan!
SUCK
Jag är helt uttömd på energi, ork och lust. Jag känner för att sätta mig i soffhörnet och bara låta henne hålla på. Det blir ju inte bättre heller för att lillasyster går omkring och skriker om allting. Hennes skrik triggar ju Filippas beteende. Sen gör Fipsa så att lillasyster skriker mer, och ja så håller det på.
Det är sånna här dagar jag vill knarka. Ta ett piller som gör att man är berusad och skiter i allt som är fel. Sitter och fliner åt allt och tycker livet är toppen. Finns det sånna piller?
Förstår inte när man ska få känna lycka MED barnen? Just nu är dagarna till för att försöka hålla dom nöjda med vilka medel som helst, för jag orkar inte höra skriket från båda.
Aktiviteter är bara att glömma för det är bara massa strul och missnöje eller förstörelse.
Usch, nu är det inte bra här hemma.
Jag har börjat höja rösten mer och mer, för jag orkar inte försöka vara lugn och pedagogisk. Det tar energi och hjälper ändå inte. Lättare att skrika på dom, bli av med frustration och ändå inte få det resultat man villl.
Förstår som sagt inte när man ska få vara lycklig med dom? När ska harmoni infinna sig? När ska kärlek och lugnet infinna sig?
Var på femårskalas i helgen. Vilken äcklig skillnad det är mellan hjärnorna. Med denna femåring gick det att skoja, prata, få respons, höra idéer och tankar, frågor som inte är uppenbara, inga kommandon eller begär. Vi förde en kommunikation helt enkelt. Här hemma är det en monolog med eko-tal. Skit kul. Men ändå tror folk att hon förstår allt, hon har ju bara lite energi. Hon förstår egentligen ingenting. Det enda hon kan super bra är att härma och upprepa sånt hon hört andra säga. Men hon förstår inte alls vad hennes meningar innebär. Förutom: jag vill ha, jag måste.. jag jag jag jag jag. Finns inget annat i hennes värld. Om jag gråter skrattar hon hjärtligt och anser att hon presterat det jäkligt bra.
Idag vill jag inte vara en mamma till en autistisk femåring utan utvecklingsstörning.
Speciell inom det speciella.
Inget jag gör fungerar. Inget jag säger fungerar. Inget jag hotar med fungerar. Inget jag mutar med fungerar.
Vad fan gör man? "Tusen gångers pedagogik" Måste vara över tvåtusen gånger som jag sagt -sluta skrik! -Sluta härmas! -Sluta hoppa i soffan! -Sluta dra, slå, klösa, lyfta lillasyster! -släpp mig! -släpp djuren! -ta inte mat i kylskåpet, du måste fråga innan!
SUCK
Jag är helt uttömd på energi, ork och lust. Jag känner för att sätta mig i soffhörnet och bara låta henne hålla på. Det blir ju inte bättre heller för att lillasyster går omkring och skriker om allting. Hennes skrik triggar ju Filippas beteende. Sen gör Fipsa så att lillasyster skriker mer, och ja så håller det på.
Det är sånna här dagar jag vill knarka. Ta ett piller som gör att man är berusad och skiter i allt som är fel. Sitter och fliner åt allt och tycker livet är toppen. Finns det sånna piller?
Förstår inte när man ska få känna lycka MED barnen? Just nu är dagarna till för att försöka hålla dom nöjda med vilka medel som helst, för jag orkar inte höra skriket från båda.
Aktiviteter är bara att glömma för det är bara massa strul och missnöje eller förstörelse.
Usch, nu är det inte bra här hemma.
Jag har börjat höja rösten mer och mer, för jag orkar inte försöka vara lugn och pedagogisk. Det tar energi och hjälper ändå inte. Lättare att skrika på dom, bli av med frustration och ändå inte få det resultat man villl.
Förstår som sagt inte när man ska få vara lycklig med dom? När ska harmoni infinna sig? När ska kärlek och lugnet infinna sig?
Var på femårskalas i helgen. Vilken äcklig skillnad det är mellan hjärnorna. Med denna femåring gick det att skoja, prata, få respons, höra idéer och tankar, frågor som inte är uppenbara, inga kommandon eller begär. Vi förde en kommunikation helt enkelt. Här hemma är det en monolog med eko-tal. Skit kul. Men ändå tror folk att hon förstår allt, hon har ju bara lite energi. Hon förstår egentligen ingenting. Det enda hon kan super bra är att härma och upprepa sånt hon hört andra säga. Men hon förstår inte alls vad hennes meningar innebär. Förutom: jag vill ha, jag måste.. jag jag jag jag jag. Finns inget annat i hennes värld. Om jag gråter skrattar hon hjärtligt och anser att hon presterat det jäkligt bra.
Idag vill jag inte vara en mamma till en autistisk femåring utan utvecklingsstörning.
Speciell inom det speciella.
Kommentarer
Trackback
