dottermedautism

Jag får låna Filippas dator, för laptopen är lagning IGEN. Att sitta och spy ur sig tankar är inget jag ens tänker försöka via mobilen.
Idag bara måste jag skriva, innan jag går sönder i hjärnan. Min sexåring är så intensiv, det handlar om minutrar mellan toppar och dalar. Nu är det höstlov och dalarna är djupare än någonsin. Jag är så arg på henne. Det känns som att hennes dagar går ut på att hitta alla sätt att göra oss andra förbannade. Idag har hon fått straffet "gå upp på övervåningen" ca 25 ggr. Och klockan är bara 12,30. Hjälper hotet? -Nej Hjälper straffet? -Nej. Blir något bättre efter vredesutbrotten? -Nej
Vad fan ska man göra med ett barn som inte fattar konsekvenser?!
Jag har fastnat i ordet NORMALT igen. Vad är normalt, vad är onormalt? På ett sätt är det tur att det här är mitt första barn, för jag kanske inte riktigt förstår allt som är galet. Men ju mer jag pratar om det här med andra, och ju äldre mina andra barn blir så fattar jag mer och mer, det skrämmer mig.
Jag lyssnade på en annan mamma som toalett-tränar sin treåriga son, för varje gång han pinkar på rätt ställe får han en krona. Och när mamman glömde det, så påminde sonen henne om en krona. Och han är stolt över sin besparing.
Helt normalt!
Dock kommer jag ihåg när filippa tappade sina tänder och tandfén skulle komma. Dagen efter var hon så exhalterad över att se vad som fanns i glaset, 2 guldtior. Hon blir rasande, varför i hela helvete skulle hon med två guldpengar till? Vart var presenterna, julklapparna, överraskningen? Pengar, vad fan är det?
Jag har blivit lite trotsig mot henne känner jag, har börjat ifrågasätta saker hon säger. Och för varje dag som går förstår jag att hon inte alls förstår ord. Inte ens substantiv, det enklaste av allt i hela svenskaspråket.
Jag undrar, kan man vara normalbegåvad fast man saknar språkförståelse? Hänger inte sånt där ihop?
Dock är hon äckligt socialmedveten. Hennes taktik att klara sig har flera livlinor, hon har två backuper. Det är ju faktiskt inte så många som ställer följdfrågor, och Filippa klarar sig till tredje frågan, sen faller hon pladask, då är hon inte med i leken längre. För det är vad det är, en lek. Det finns ingen verklighet, det finns inget som är på riktigt. Allt är svart eller vitt, ingen gråzon.
Är det normalt att vara rädd för sitt egna barn? Är det normalt att försöka övertyga andra om att ens barn är annorlunda?
Detta jävla ord, NORMALT. Var på utvecklingssamtal på lekiset. Och det var det ordet jag fick höra hela tiden, det är normalt, det finns fler barn som inte heller klarar det här, det är normalt för sexåringar.. Bla bla. Jag kan förstå det, men det är ju skillnad på reaktionerna och hur länge reaktionen sitter i barnet. Det är skillnad på att sitta still för att andra sitter still, än att veta "nu sitter vi still för att.." Jag menar, hon fick beröm för att hon sitter tyst i matsalen i deras fem minuters tystnads-regel, men när jag frågar om det så har hon ingen som helst aning om varför man ska vara tyst, hur långt fem minuter är. Jag frågar -Vet du vad fem minuter är? Hon svarar -En elva? Klockan tolv? En björn?
Jag frågar -varför är du tyst? Hon svarar -de andra pratar inte
Måtte hon bara hålla sig till sånna personer, såna som inte pratar och inte hittar på bus. För eftersom hon härmar så håller jag alla tummar för att hon inte hamnar med snorungar.
Jag har redan förberett mig på den dagen då polis och socialtjänsten ringer angående filippa och begått brott.
Jag kommer aldrig glömma den dagen då jag satt med 8 månaders Filippa på öppnaförskolan i hallsberg, eller ja satt.. jag satt medan filippa härjade omkring i hela lokalen. De andra föräldrarna sitter med sina yngre bebisar i knät, skrattar och säger "den som kommer få samtal hem från skolan blir ju Filippas mamma" en annan mamma lägger till "ja, om inte annat så kommer vi få samtal om att Filippa har skadat vårat barn" medan hon aktar sin bebis så inte filippa kör över bebisen med dockvagnen.
Kommer ALDRIG glömma den dagen, den stunden.
Innan diagnosen var inget normalt, alla möjliga har undrat vad det är för fel på mitt barn som är bufflig, vaken hela nätterna, slår mig, slår andra, skriker, inte lyssnar osv.
Men nu när diagnos finns, så är tydligen allt normalt. T.om bvc anser att det är normalt för en sexåring att få i sig tre kanyler av vaccinationssprutan innan den fjärde hinner tömmas i hennes arm. Det är tydligen helt normalt att mamman ska bomhålla och krama henne blå för att försöka hålla henne tillräckligt stilla.
jag vet inte, jag känner mig uppgiven. Inget jag gör ger resultat. inget av det jag inte gör ger inte heller resultat.
Konsekvenstänkande och helheter, är det något man präntar in, eller kommer det aldrig finnas i hennes huvud?
Jag förstår att vårt liv är onormal, men jag saknar kunskap om hur man gör den normal.