Utmattad och tröstlös
Vet fortfarande inte om jag vågar skriva här igen. Jag är så rädd för att problemen hopar sig och blir verklighet då. Än så länge är det bara jag som vet om allt jobbiga och sålänge det är så, så kanske det inte är verkligt.
Men jag har kommit till en punkt där jag måste ventilera och bara spy ur mig all frustration jag bär på. Vem som helst får tycka vad den vill, men ingen! förstår hälften av vad min, vår kamp i vardagen består av.
Jag kan berätta och skriva om miljarder saker, men ändå är det ingen som kommer fatta vad som försigår.
Uppdatering angående ny diagnos och habiliteringen. Det blev ett tvärnej. Diagnoser kommer och går, det är lite av en modegrej och vi styrs av USA, så jag skulle inte hänga upp mig på en sån sak.
Angående Filippas känslor så skulle jag inte sätta så stor betydelse på det heller, eftersom ingen femåring kan styra över sina känslor, det kommer tydligen långt senare i livet.
Alla andra problem kunde lätt ursäktas med att vi har det stressigt hemma och inte autism-anpassat.
Så jag gick rasande därifrån och har sen dess inte pratat med dom, och de har inte ringt mig heller.
Uppdatering angående ny diagnos och min tro. Först av allt vill jag tacka den person som på något sätt hittat min blogg, analyserat min text och kommit fram till McDD-teorin. Efter jag fick nys om detta så har ALLA bitar fallit på plats. Iofs är inget lättare, enklare eller så men i mitt huvud finns det inte längre några tvivel, tänk om, varför osv Jag har ett svar på vad som hindrar mitt barn att vara.. normal. Jag har ett ord att använda, vilket är skitskönt i huvudet.
Det går inte en dag utan att jag gråter av frustration, utmattning, rådlöshet eller sorg. Jag ser ingen lösning, jag ser inga resultat, jag är på gränsen till att ge upp. Det blir bättre med åren sägs det, men jag tycker det är tvärtom. Med åren kommer det mer krav på vad en flicka ska klara av, och det gör inte Filippa.
Denna månad har det varit intensivt från kommunens sida angående skolstart. Det har varit svin tufft att få Filippa hänga med på alla träffar. Och det kommer bli jätte tufft att få henne förstå att det inte är NU hon ska börja skolan. Det kommer dessutom bli jätte tufft att få någon inom skolverksamheten och förstå Filippa problematik. Hittills är det ingen som synar hennes bluff. Hon har ett avancerat ekotal och låter riktigt clever. Men hon förstår inte ens vissa substantiv, definitivt inte abstrakta, adjektiv eller verb.
Jag vill verkligen inte kalla henne dum, men hon kommer behöva hjälp för att inte förbli dum. Dock är det jävligt svårt att få hjälp till ett barn som inte visar sitt rätta jag, utan manipulerar sig själv och andra till att tro annat.
Jag älskar mitt barn. Men inget har blivit som jag trodde. Jag trodde på ett speciellt band mellan oss, istället så gör hon allt för att få mig störta. Hon vill gärna se mig gråta för att vara nöjd. Hon vill gärna se sin lillasyster ha lite ont för att vara nöjd. Hon drar lite i katterna bara för att se vart gränserna för smärta går. Hon är läskig, oberäkligen, analytisk, manipulerande och samtidigt så, så liten i sitt sätt att tänka.
Jag behöver hjälp innan vår familj går under, men vart jag än vänder mig så får jag höra att allt är bra, ingen fara, det går över, det blir bättre, hon verkar ju inte.. osv.
Är så förbannat trött på att höra allas okunskap om hur jag har det.
"så där gjorde min också" - "så där gör femåringar" Eller tips som är självklara, typ: rutiner, prata/förklara.
FUCK YOU Vad fan tror ni jag har gjort i fem år?!?! Och nä, ditt barn gör inte så här jämt. Kanske har hänt någon gång, men det är fan inte normalt. Och jo, femåringar har koll på sina känslor. De kan ju liksom skillnad på glädje och sorg. Ilska och ledsamhet.
Och nej, hon kanske inte verkar vara annorlunda, men om du tittar noga, lyssnar noga så hör du att något är fel. Och ja, hon kommer till möten, fixar nästan doktorsbesök... men det är endast för att jag tagit fighten varje dygn i tre veckor innan. Ska mitt liv se ut så här, så kommer jag bli ensamstående igen, kommer få enorma beroendeproblem av sömnmedel och säkert andra nervdövande medel. Jag kommer bli psykiskt galen. Kan inte bara någon säga.. -jag förstår. -Du är inte ensam.
Men jag har kommit till en punkt där jag måste ventilera och bara spy ur mig all frustration jag bär på. Vem som helst får tycka vad den vill, men ingen! förstår hälften av vad min, vår kamp i vardagen består av.
Jag kan berätta och skriva om miljarder saker, men ändå är det ingen som kommer fatta vad som försigår.
Uppdatering angående ny diagnos och habiliteringen. Det blev ett tvärnej. Diagnoser kommer och går, det är lite av en modegrej och vi styrs av USA, så jag skulle inte hänga upp mig på en sån sak.
Angående Filippas känslor så skulle jag inte sätta så stor betydelse på det heller, eftersom ingen femåring kan styra över sina känslor, det kommer tydligen långt senare i livet.
Alla andra problem kunde lätt ursäktas med att vi har det stressigt hemma och inte autism-anpassat.
Så jag gick rasande därifrån och har sen dess inte pratat med dom, och de har inte ringt mig heller.
Uppdatering angående ny diagnos och min tro. Först av allt vill jag tacka den person som på något sätt hittat min blogg, analyserat min text och kommit fram till McDD-teorin. Efter jag fick nys om detta så har ALLA bitar fallit på plats. Iofs är inget lättare, enklare eller så men i mitt huvud finns det inte längre några tvivel, tänk om, varför osv Jag har ett svar på vad som hindrar mitt barn att vara.. normal. Jag har ett ord att använda, vilket är skitskönt i huvudet.
Det går inte en dag utan att jag gråter av frustration, utmattning, rådlöshet eller sorg. Jag ser ingen lösning, jag ser inga resultat, jag är på gränsen till att ge upp. Det blir bättre med åren sägs det, men jag tycker det är tvärtom. Med åren kommer det mer krav på vad en flicka ska klara av, och det gör inte Filippa.
Denna månad har det varit intensivt från kommunens sida angående skolstart. Det har varit svin tufft att få Filippa hänga med på alla träffar. Och det kommer bli jätte tufft att få henne förstå att det inte är NU hon ska börja skolan. Det kommer dessutom bli jätte tufft att få någon inom skolverksamheten och förstå Filippa problematik. Hittills är det ingen som synar hennes bluff. Hon har ett avancerat ekotal och låter riktigt clever. Men hon förstår inte ens vissa substantiv, definitivt inte abstrakta, adjektiv eller verb.
Jag vill verkligen inte kalla henne dum, men hon kommer behöva hjälp för att inte förbli dum. Dock är det jävligt svårt att få hjälp till ett barn som inte visar sitt rätta jag, utan manipulerar sig själv och andra till att tro annat.
Jag älskar mitt barn. Men inget har blivit som jag trodde. Jag trodde på ett speciellt band mellan oss, istället så gör hon allt för att få mig störta. Hon vill gärna se mig gråta för att vara nöjd. Hon vill gärna se sin lillasyster ha lite ont för att vara nöjd. Hon drar lite i katterna bara för att se vart gränserna för smärta går. Hon är läskig, oberäkligen, analytisk, manipulerande och samtidigt så, så liten i sitt sätt att tänka.
Jag behöver hjälp innan vår familj går under, men vart jag än vänder mig så får jag höra att allt är bra, ingen fara, det går över, det blir bättre, hon verkar ju inte.. osv.
Är så förbannat trött på att höra allas okunskap om hur jag har det.
"så där gjorde min också" - "så där gör femåringar" Eller tips som är självklara, typ: rutiner, prata/förklara.
FUCK YOU Vad fan tror ni jag har gjort i fem år?!?! Och nä, ditt barn gör inte så här jämt. Kanske har hänt någon gång, men det är fan inte normalt. Och jo, femåringar har koll på sina känslor. De kan ju liksom skillnad på glädje och sorg. Ilska och ledsamhet.
Och nej, hon kanske inte verkar vara annorlunda, men om du tittar noga, lyssnar noga så hör du att något är fel. Och ja, hon kommer till möten, fixar nästan doktorsbesök... men det är endast för att jag tagit fighten varje dygn i tre veckor innan. Ska mitt liv se ut så här, så kommer jag bli ensamstående igen, kommer få enorma beroendeproblem av sömnmedel och säkert andra nervdövande medel. Jag kommer bli psykiskt galen. Kan inte bara någon säga.. -jag förstår. -Du är inte ensam.
